Så har jag blivit tvåbarnsmamma! Äntligen!
Förlossningen startade lördagen den 16/2 (7 dagar över tiden) och klockan 11.41 på söndagen den 17/2 föddes lilla Knut. (Återkommer med en förlossningsberättelse). Det känns fantastiskt! Nu har det ju gått lite drygt en vecka och vi har varit hemma sen i onsdags. Jag och lilla K stannade på BB till onsdagen medan David stannade en natt med oss och sen åkte hem till storasyster. Det fungerade faktiskt bra. Innan hade jag tänkt att jag absolut inte ville stanna själv på BB men väl där så kändes det som det bästa alternativet. Lilla K snuttade och ammade typ konstant i tre dygn och det hade varit jobbigt att vara hemma hos I men ändå inte kunna vara med henne. Nu saknade hon mig men jag tänker att det är bättre att sakna någon som inte är där än att känna att mamma inte har tid för en.
Nu har vi tyvärr drabbats av sjukdom här hemma. I har fått en rejäl förkylning eller influensa och vi gör vad vi kan för att inte sitta lilla K. Det är inte det lättaste. Det skulle kännas jobbigt om K blev sjuk bara en vecka gammal. Han har dock redan fått lite "reserver" så han skulle nog klara en ev sjukdom ganska bra. Han har gått 470g sen i onsdags (på fem dagar!). Skönt att veta att amningen fungerar! Han har redan börjat få dubbelhaka.
Nej nu ska jag försöka sova lite. Sömnen blir som bekant lite upphackad med litet spädbarn i familjen!
tisdag 26 februari 2013
lördag 16 februari 2013
Murphy's lag
I:et sover ganska bra på nätterna och de senaste månaderna har det gått väldigt lätt att natta henne (peppar peppar). Hon brukar vakna efter 02.00 någon gång och då kommer hon in till oss och sover vidare. Sen väcker David henne vid 7 när de ska gå upp för att åka till förskolan. Minst varannan gång är det så att David får väcka henne. De andra gångerna vaknar hon strax innan, typ 10min, vilket känns helt lugnt. Nu kommer vi till problemet. Varje dag som I är ledig och vi alltså skulle kunna få lite sovmorgon vaknar hon senast, absolut senast kl 6. Då vill hon gå upp och hon säger att hon är hungrig och det är helt omöjligt att få henne att somna om. Så himla irriterande! Vi har provat det mesta. Gå och lägga sig som vanligt eller låta henne vara vaken lite längre, spelar ingen roll. Dricka välling, äta kvällsmacka eller ingenting, spelar ingen roll. Det är som att hon känner på sig att vi har en förhoppning att åtminstone få sova till 8 och därför vaknar alldeles för tidigt. Nu har det gått så långt att det skulle kännas som sovmorgon om vi fick sova till 7. Det är ju sjukt! Det är ju vanlig tid att gå upp för oss och inte alls någon sovmorgon!
Jaja, vi får väl glada så länge hon somnar lätt och gråtfritt på kvällarna och inte vaknar mitt i natten.
Jaja, vi får väl glada så länge hon somnar lätt och gråtfritt på kvällarna och inte vaknar mitt i natten.
torsdag 14 februari 2013
KOM UT NU!
Vad är grejen med min livmoder och att hålla bebisar kvar som gisslan i den. Så himla härligt är det faktiskt inte att vara höggravid!
I lördags var det beräknat. Nu är det torsdag. Jag är sjukt frustrerad. Varje kväll har jag lite känningar och får upp hoppet och sen händer INGENTING. Jag vill verkligen inte bli igångsatt igen, det var inte så bra tycker jag. Jag skulle verkligen vilja att det börjar av sig själv. Nu.
Så, kom igen bebisen, vi har det rätt mysigt här utanför också!
I lördags var det beräknat. Nu är det torsdag. Jag är sjukt frustrerad. Varje kväll har jag lite känningar och får upp hoppet och sen händer INGENTING. Jag vill verkligen inte bli igångsatt igen, det var inte så bra tycker jag. Jag skulle verkligen vilja att det börjar av sig själv. Nu.
Så, kom igen bebisen, vi har det rätt mysigt här utanför också!
torsdag 7 februari 2013
Förlossningstankar
Jag funderar ganska mycket på förlossningar just nu. Dels hur det var när I föddes och dels hur det ska bli när Liten föds. Vi förberedde oss ganska väl inför Iris förlossning med föräldrakurs och profylaxkurs. Jag läste, i vanlig ordning, på ganska mycket, både i böcker och på nätet. Jag insåg nog då att den bästa medicinen för min oro och stress är kunskap. Jag är ju lite av ett kontrollfreak men jag insåg då att det inte finns en chans att man kan kontrollera en förlossning. Det blir som det blir.
Jag ville helst inte ta någon medicinsk smärtlindring. Mest av kontrollbehov tror jag. Jag är verkligen ingen förespråkare för att utstå smärta utan tar gärna den smärtlindring som erbjuds i andra sammanhang. Under förlossningen däremot så ville jag vara 100% närvarande (trodde jag i alla fall) och jag var därför tveksam till lustgas. Ville inte känna mig drogad. Epidural var jag helt ärligt lite rädd för. Det förvånade mig ganska mycket då jag är helt orädd för nålar och sprutor. Jag är en sån som gärna tittar när någon tar blodprov på mig. Jag tror att det obehagliga är att man får en nål och slang (som sitter kvar) i ryggen. Jag ville därför helst inte ta någon sådan heller. Den smärtlindring jag ville ha var TENS, akupunktur, massage och andning. Därför gick vi profylaxkursen.
Allt blir inte som man har tänkt sig. Iris ville inte komma ut. Inte en enda förvärk hade jag. 13 dagar efter beräknad dag fick vi tid för igångsättning. Det var inte så kul men då var jag glad att slippa vara gravid längre. Jag fick allt som finns för att sätta igång en förlossning. Veckan innan fick jag två hinnsvepningar (inte så jätteskönt om man säger) som inte hade någon effekt. Väl inne på sjukhuset kom förlossningen igång med medicinens hjälp. Trodde vi, det visade sig att de första 5-7 timmarna bara var pinvärkar. Det hände ingenting men gjorde rätt ont. Sen gick det långsamt men i alla fall åt rätt håll. Jag använde mig av profylaxandning och TENS som smärtlindring. Det fungerade riktigt bra. När jag hade öppnat mig 4-5cm ville de börja hålla mer koll på Iris i magen och jag var i stort sett konstant uppkopplad på CTG. Det var lite jobbigt att sitta fast med sladdar men det gick ok. Efter ett tag (jag skulle gissa efter totalt ca 14-18 timmar) vill de sätta en skalpelektrod istället och då fick jag inte använda TENS längre. Det var sjukt jobbigt. Helt plötsligt försvann den bästa smärtlindraren. Nu började det bli väldigt jobbigt. Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova lustgas. Min tidigare oro för det och känsla av att inte vilja bli lite snurrig hade nu ersatts av en känsla av att jag gärna blir lite bedövad och "borta". Lustgasen fungerade utmärkt! Efter ytterligare 5-6 timmar var jag så trött och slut att jag inte orkade så mycket mer och då föreslog barnmorskan en epidural. Jag tackade jag men fick tyvärr vänta en timme innan narkosläkaren kunde komma och sätta den. Jag kanske också ska tillägga att jag kräktes ganska mycket under förlossningen och det bidrog ju definitivt till tröttheten. Jag fick liksom inte behålla något som jag åt så energiintaget blev minst sagt begränsat
Det var väldigt läskigt att få epidural tycker jag. Jag var tvungen att lägga mig ner på sidan. Värkarna gjorde väldigt mycket mer ont när jag låg ner än när jag stod upp. Sen måste man krypa ihop, inte så lätt med tjockismagen. Och sen kommer det värsta, när läkaren säger: Nu får du inte röra dig. Säg till om du får en värk! Jag tror inte att det som jag kommer ihåg hände på just det här sättet utan det är nog ett hjärnspöke men i mitt minne är det så att läkaren säger: Ligg helt stilla! och jag säger "VÄRK!" så de fick vänta med nålen i ryggen typ. I alla fall var det väldigt jobbigt innan bedövningen slog till. När den väl gjorde det satt den perfekt! Den satt jämt, jag kunde röra mig, hade ingen smärta men kände värkarna ändå. Äntligen fick jag vila lite. Tror till och med att jag slumrade lite mellan värkarna.
När ca 26 timmar har gått från den första pinvärken kommer den första krystvärken. Vilken kraft! Tyvärr fick jag inte börja krysta för jag var inte helt öppen än. Jag fick andas mig igenom några värkar och sen var det dags. Barnmorskan var orolig att jag inte skulle orka krysta för Iris låg fortfarande ganska högt upp men efter en "uppvisningskrystning" fick jag ok att fortsätta. Jag vet inte exakt hur länge jag krystade men jag tor i alla fall att det var minst 30 min. Värkarna avtog och de fick skruva upp droppet gång på gång. Till slut var det ändå klart. Ut kom den finaste lilla flicka man kan tänka sig. En bjässe hade vi fått veta på ultraljudet, men det stämde inte riktigt. 51cm 3400g är inte så jättestort tänker jag, i alla fall inte 2 veckor över tiden.
Man kan ju tänka sig att jag skulle vara besviken över förlossningen för det blev väldigt lite som jag hade tänkt mig och hoppats på men jag tror att vår förberedelse gjorde att vi på något sätt ändå var beredda på att det kunde bli annorlunda och att vi kunde känna oss nöjda med det. Jag tror att de viktigaste förberedelserna för mig var att tänka igenom olika scenarion för att vänja tanken vid att det inte alltid blir som man tänkt sig. Att ha en målbild långt fram i tiden, där även ett kejsarsnitt eller barnets ev sjukdom eller någon komplikation för mig fick "plats" rent tidsmässigt. Att ha tränat andning och förbereda det jag kunde men samtidigt ha en ödmjukhet och förståelse för mig själv och min kropp och inte lägga någon prestige i att göra på ett sätt som inte var önskat från början.
Nu väntar nästa förlossning. Jag har ungefär samma önskan inför denna som inför den förra men med kanske ännu större vetskap om att det verkligen inte alltid blir som man har tänkt sig. Vi har gått profylaxkurs igen för att fräscha upp kunskaperna. Det har varit bra. Det nya som jag har tagit med mig är att vi ska göra förlossningsrummet till vårt eget rum. Vi har bestämt att vi ska ha det mysigt där inne. Inte så ljust och bra musik. Förra gången var det som att vi var på besök i barnmorskornas rum. Det var alltid full belysning och vi vågade inte riktigt "ta kommandot". Nu har barnmorskorna uttryckligen sagt att de vill att vi "boar in" oss och att det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i rummet. Det känns jättebra tycker jag!
Jag ser fram emot förlossningen!
Jag ville helst inte ta någon medicinsk smärtlindring. Mest av kontrollbehov tror jag. Jag är verkligen ingen förespråkare för att utstå smärta utan tar gärna den smärtlindring som erbjuds i andra sammanhang. Under förlossningen däremot så ville jag vara 100% närvarande (trodde jag i alla fall) och jag var därför tveksam till lustgas. Ville inte känna mig drogad. Epidural var jag helt ärligt lite rädd för. Det förvånade mig ganska mycket då jag är helt orädd för nålar och sprutor. Jag är en sån som gärna tittar när någon tar blodprov på mig. Jag tror att det obehagliga är att man får en nål och slang (som sitter kvar) i ryggen. Jag ville därför helst inte ta någon sådan heller. Den smärtlindring jag ville ha var TENS, akupunktur, massage och andning. Därför gick vi profylaxkursen.
Allt blir inte som man har tänkt sig. Iris ville inte komma ut. Inte en enda förvärk hade jag. 13 dagar efter beräknad dag fick vi tid för igångsättning. Det var inte så kul men då var jag glad att slippa vara gravid längre. Jag fick allt som finns för att sätta igång en förlossning. Veckan innan fick jag två hinnsvepningar (inte så jätteskönt om man säger) som inte hade någon effekt. Väl inne på sjukhuset kom förlossningen igång med medicinens hjälp. Trodde vi, det visade sig att de första 5-7 timmarna bara var pinvärkar. Det hände ingenting men gjorde rätt ont. Sen gick det långsamt men i alla fall åt rätt håll. Jag använde mig av profylaxandning och TENS som smärtlindring. Det fungerade riktigt bra. När jag hade öppnat mig 4-5cm ville de börja hålla mer koll på Iris i magen och jag var i stort sett konstant uppkopplad på CTG. Det var lite jobbigt att sitta fast med sladdar men det gick ok. Efter ett tag (jag skulle gissa efter totalt ca 14-18 timmar) vill de sätta en skalpelektrod istället och då fick jag inte använda TENS längre. Det var sjukt jobbigt. Helt plötsligt försvann den bästa smärtlindraren. Nu började det bli väldigt jobbigt. Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova lustgas. Min tidigare oro för det och känsla av att inte vilja bli lite snurrig hade nu ersatts av en känsla av att jag gärna blir lite bedövad och "borta". Lustgasen fungerade utmärkt! Efter ytterligare 5-6 timmar var jag så trött och slut att jag inte orkade så mycket mer och då föreslog barnmorskan en epidural. Jag tackade jag men fick tyvärr vänta en timme innan narkosläkaren kunde komma och sätta den. Jag kanske också ska tillägga att jag kräktes ganska mycket under förlossningen och det bidrog ju definitivt till tröttheten. Jag fick liksom inte behålla något som jag åt så energiintaget blev minst sagt begränsat
Det var väldigt läskigt att få epidural tycker jag. Jag var tvungen att lägga mig ner på sidan. Värkarna gjorde väldigt mycket mer ont när jag låg ner än när jag stod upp. Sen måste man krypa ihop, inte så lätt med tjockismagen. Och sen kommer det värsta, när läkaren säger: Nu får du inte röra dig. Säg till om du får en värk! Jag tror inte att det som jag kommer ihåg hände på just det här sättet utan det är nog ett hjärnspöke men i mitt minne är det så att läkaren säger: Ligg helt stilla! och jag säger "VÄRK!" så de fick vänta med nålen i ryggen typ. I alla fall var det väldigt jobbigt innan bedövningen slog till. När den väl gjorde det satt den perfekt! Den satt jämt, jag kunde röra mig, hade ingen smärta men kände värkarna ändå. Äntligen fick jag vila lite. Tror till och med att jag slumrade lite mellan värkarna.
När ca 26 timmar har gått från den första pinvärken kommer den första krystvärken. Vilken kraft! Tyvärr fick jag inte börja krysta för jag var inte helt öppen än. Jag fick andas mig igenom några värkar och sen var det dags. Barnmorskan var orolig att jag inte skulle orka krysta för Iris låg fortfarande ganska högt upp men efter en "uppvisningskrystning" fick jag ok att fortsätta. Jag vet inte exakt hur länge jag krystade men jag tor i alla fall att det var minst 30 min. Värkarna avtog och de fick skruva upp droppet gång på gång. Till slut var det ändå klart. Ut kom den finaste lilla flicka man kan tänka sig. En bjässe hade vi fått veta på ultraljudet, men det stämde inte riktigt. 51cm 3400g är inte så jättestort tänker jag, i alla fall inte 2 veckor över tiden.
Man kan ju tänka sig att jag skulle vara besviken över förlossningen för det blev väldigt lite som jag hade tänkt mig och hoppats på men jag tror att vår förberedelse gjorde att vi på något sätt ändå var beredda på att det kunde bli annorlunda och att vi kunde känna oss nöjda med det. Jag tror att de viktigaste förberedelserna för mig var att tänka igenom olika scenarion för att vänja tanken vid att det inte alltid blir som man tänkt sig. Att ha en målbild långt fram i tiden, där även ett kejsarsnitt eller barnets ev sjukdom eller någon komplikation för mig fick "plats" rent tidsmässigt. Att ha tränat andning och förbereda det jag kunde men samtidigt ha en ödmjukhet och förståelse för mig själv och min kropp och inte lägga någon prestige i att göra på ett sätt som inte var önskat från början.
Nu väntar nästa förlossning. Jag har ungefär samma önskan inför denna som inför den förra men med kanske ännu större vetskap om att det verkligen inte alltid blir som man har tänkt sig. Vi har gått profylaxkurs igen för att fräscha upp kunskaperna. Det har varit bra. Det nya som jag har tagit med mig är att vi ska göra förlossningsrummet till vårt eget rum. Vi har bestämt att vi ska ha det mysigt där inne. Inte så ljust och bra musik. Förra gången var det som att vi var på besök i barnmorskornas rum. Det var alltid full belysning och vi vågade inte riktigt "ta kommandot". Nu har barnmorskorna uttryckligen sagt att de vill att vi "boar in" oss och att det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i rummet. Det känns jättebra tycker jag!
Jag ser fram emot förlossningen!
onsdag 6 februari 2013
3 år
I dag, för tre år sedan, föddes vår dotter Iris. Tänk vilket äventyr som började då. Vilket härligt, läskigt och tålamodsprövande äventyr! Jag undrar om jag kommer att fortsätta att bli nostalgisk på hennes födelsedag?
Nu väntar vi på ytterligare en födelsedag. Det verkar ju i alla fall inte bli idag. Om det inte går med raketfart förstås).
Nu väntar vi på ytterligare en födelsedag. Det verkar ju i alla fall inte bli idag. Om det inte går med raketfart förstås).
måndag 4 februari 2013
Måldag
Jag läser Elaine Eksvärds blogg och hon har en grej som hon kallar måldag. Varje måndag sätter hon, och bloggvänner, upp mål för veckan. Det verkar vara en bra idé och jag kan känna mig lite sugen på att haka på. Just nu är dock det enda jag kan tänka på är att förlossningen ska starta och det kan jag ju inte överhuvudtaget påverka. Jag kanske ska börja när jag startar med träningen och "livet" igen.
söndag 3 februari 2013
Bland det svåraste med att vara förälder
Idag läste jag en ledare av Katrine Kielos om flickors självkänsla som fick mig att tänka på hur jag beter mig inför min dotter I, och hur jag vill vara så att hon ska bli så lycklig, trygg och nöjd med sig själv som möjligt.
Jag tänker mycket på vilka ideal jag förmedlar till min dotter. Jag är en person som sminkar mig från och till, periodvis gör jag det dagligen och periodvis inte alls. Jag försöker dock att alltid undvika att sminka mig när min dotter är med. Samma sak med att raka benen eller armhålorna. Jag gör det men vill inte visa henne att det är så det ska vara. Det känns väldigt dubbelt men jag vet inte hur jag ska göra på annat sätt. Även om jag rent teoretiskt tycker att alla, kvinnor och män, borde få se ut precis som de gör, utan att ta bort eller lägga till en massa, så har svårt periodvis att leva efter det själv. Jag känner mig inte tillräckligt självsäker för att gå barbent med mina håriga ben. Samtidigt önskar jag att I kommer bli så trygg med sig själv att hon inte måste följa de skönhetsideal som hon växer upp med
Det som fick mig att tänka efter ännu mer idag var att det stod något om att hur ska en 13-åring kunna lita på sin mamma när hon säger att hon är vacker när dottern aldrig har hört mamman uttala att hon själv är det. Jag är rätt nöjd med min kropp, vad den är kapabel till, och hur jag ser ut. Mitt missnöje som kan komma ibland handlar i stort sett alltid om att jag vill vara starkare eller snabbare, alltså vad jag kan göra med min kropp snarare än hur den ser ut. Jag ska försöka bli bättre på att visa min dotter att jag tycker om mig själv och min kropp. Att kroppen min är till för att leva med och göra fantastiska saker med snarare än att behaga andra.
Med det sagt så inser jag också att min "resa" som jag tänkte dokumentera här handlar väldigt lite om kilogram och väldigt mycket om vad jag kan klara fysiskt. Det är ju en stark kropp jag vill ha oavsett om jag hamnar under eller över 70kg.
Jag tänker mycket på vilka ideal jag förmedlar till min dotter. Jag är en person som sminkar mig från och till, periodvis gör jag det dagligen och periodvis inte alls. Jag försöker dock att alltid undvika att sminka mig när min dotter är med. Samma sak med att raka benen eller armhålorna. Jag gör det men vill inte visa henne att det är så det ska vara. Det känns väldigt dubbelt men jag vet inte hur jag ska göra på annat sätt. Även om jag rent teoretiskt tycker att alla, kvinnor och män, borde få se ut precis som de gör, utan att ta bort eller lägga till en massa, så har svårt periodvis att leva efter det själv. Jag känner mig inte tillräckligt självsäker för att gå barbent med mina håriga ben. Samtidigt önskar jag att I kommer bli så trygg med sig själv att hon inte måste följa de skönhetsideal som hon växer upp med
Det som fick mig att tänka efter ännu mer idag var att det stod något om att hur ska en 13-åring kunna lita på sin mamma när hon säger att hon är vacker när dottern aldrig har hört mamman uttala att hon själv är det. Jag är rätt nöjd med min kropp, vad den är kapabel till, och hur jag ser ut. Mitt missnöje som kan komma ibland handlar i stort sett alltid om att jag vill vara starkare eller snabbare, alltså vad jag kan göra med min kropp snarare än hur den ser ut. Jag ska försöka bli bättre på att visa min dotter att jag tycker om mig själv och min kropp. Att kroppen min är till för att leva med och göra fantastiska saker med snarare än att behaga andra.
Med det sagt så inser jag också att min "resa" som jag tänkte dokumentera här handlar väldigt lite om kilogram och väldigt mycket om vad jag kan klara fysiskt. Det är ju en stark kropp jag vill ha oavsett om jag hamnar under eller över 70kg.
lördag 2 februari 2013
En trött dag
Precis som jag trodde fick jag betala för promenaden igår. Jag hade rejält ont resten av dagen men det var det faktiskt värt. Det var så skönt att komma ut och få lite sol och frisk luft. Jag måste ha slagit något sorts all time low rekord med tiden dock. Jag gick ca 1,5km på ca 30min. Heja snigeln! Ja, ja det kan ju bara bli bättre.
På eftermiddagen ringde min kära syster och bjöd oss på middag. Det var himla härligt!
Idag har det varit en slappardag av rang. Jag har i stort sett inte rört mig från soffan. Har kollat skidor och vilat hela dagen.
Hoppas på en piggare dag i morgon då D jobbar hela dagen och jag och dottern är själva.
På eftermiddagen ringde min kära syster och bjöd oss på middag. Det var himla härligt!
Idag har det varit en slappardag av rang. Jag har i stort sett inte rört mig från soffan. Har kollat skidor och vilat hela dagen.
Hoppas på en piggare dag i morgon då D jobbar hela dagen och jag och dottern är själva.
fredag 1 februari 2013
Inget januaribarn
Det känns som att jag redan har gett upp hoppet om att få ett barn. Jag vet att det låter dramatiskt men det är väl nåt försvar så man ska orka att gå över tiden antar jag. Det tänkta datumet är 9feb så det känns lite löjligt att redan vara så dramatisk men jag hade en känsla att det skulle bli ett januaribarn. I värsta fall har jag alltså 3 veckors graviditet kvar. Känns inte ok!
Idag skiner solen och det är isgata på gården. Jag funderar på om jag ska försöka mig på en promenad, kanske i skogen. Trots att jag är rekommenderad att inte gå promenader, särskilt inte i skogen. Men jag håller ju på att bli tokig här. Om jag inte får springa så kan jag väl i alla fall gå ut lite och få sol på mig och höra skogen lite. Då brukar jag må bättre. Problemen kommer väl senare i kväll med ont vid läggdags. Den dagen den sorgen...
Idag skiner solen och det är isgata på gården. Jag funderar på om jag ska försöka mig på en promenad, kanske i skogen. Trots att jag är rekommenderad att inte gå promenader, särskilt inte i skogen. Men jag håller ju på att bli tokig här. Om jag inte får springa så kan jag väl i alla fall gå ut lite och få sol på mig och höra skogen lite. Då brukar jag må bättre. Problemen kommer väl senare i kväll med ont vid läggdags. Den dagen den sorgen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)