dagsverke

Idag har jag hunnit städa köket och stöka till det igen. Jag har bakat stora mängder bröd och en rabarberkaka. Mums! Det är så härligt att bara gå ut i trädgården och hämta lite ingredienser till bak och matlagning. Maken kokade nässelsoppa med nässlor och gräslök från trädgården. Det kommer bli mer sånt i sommar.

Jag har himla mycket träningsvärk idag. I rumpan framförallt. Ja, nu vet du!

några ursäkter blir det ändå...

Nu sitter jag här igen. Hann städa köket innan liten vaknade och ville äta igen. Sen blev jag hungrig osv. Vad svårt det ska vara då!

Jag går och väntar på ett telefonsamtal. Det handlar om ganska stora förändringar i livet. Spännande och pirrigt och samtidigt lite vemodigt och tråkigt. Jag hoppas att få veta idag. Det är segt att vänta tycker jag.

Jag vet, jag kanske ska göra något medan jag väntar. Kanske städa?!

Inga ursäkter idag

Jag måste städa. Nu sover liten i soffan och stor är på föris. Det regnar hur mycket som helst ute och här inne är det kaos. Det är väl bara att köra antar jag. Men jag vill inte. Men jag SKA! Så, nu var det skrivet och måste därför göras.

Ibland händer det!

I morse var maken uppe tidigt för han började 7 istället för 9. Jag hade förberett mig på att Iris skulle vakna samtidigt och att jag då skulle behöva gå upp lite tidigare än vanligt. När klockan ringer har Iris ännu inte kommit in till oss vilket är ytterst ovanligt. David smyger ner för trappen och jag är säker på att hon ska vakna, men det gör hon inte! Istället fortsätter hon att sova och sova och sova. Min klocka ringer, jag snoozar, ställer om och somnar om. Inte förrän klockan är 7.40 ropar Iris "mamma och pappa!" med världens kvittrigaste stämma. Hon hade vaknat och tänt sin hjärtlampa och sen läst en bok (hur gullig som helst). Hon var så fin och nöjd och glad och jag blev alldeles lycklig av att se henne. Vi kunde mysa lite i hennes säng innan vi gick upp. Så himla mysig morgon! Sen fick vi skynda lite för att inte bli sena till föris men det var det värt. Den här morgonen kan jag leva länge på.

Jobba jobba jobba!

Idag körde jag lite backträning. Jag hade sett ut en ny backe som jag tänkte köra 7 gånger. Jag värmde upp i 10 min och sen var det dags. Redan under uppvärmningen började jag vela och försöka ändra mina planer på att köra just sju stycken backar. Jag tänkte att fem kanske skulle räcka. Jag visste ju inte hur jobbig backen var och den kanske var längre än jag trodde när jag tänkte ut antalet. Osv osv...

Då kom jag och tänka på Alla kan träna - Ida och började lura mig själv. Jag tänkte att jag kör bara fem (fast jag visste att jag skulle köra sju). Efter tre backar kunde jag då tänka att jag hade kört hälften och bara två kvar. Sen när jag hade kört 5 var det ganska lätt att bestämma sig för två till eftersom drygt hälften var gjort. Det är ju fantastiskt att man kan lura sig själv på det viset och konstigt nog är det lättare att springa när jag tror att det är näst sista eller sista backen jag kör. Efteråt kändes det toppen att jag faktiskt genomförde det jag hade bestämt mig för. Tack för inspirationen Ida!

Förbättringspotential

En av de största fördelarna med att börja träna mer eller mindre från noll är hur snabbt en kan förbättra sig. Mitt första löppass efter förlossningen varade i nästan 40 min och var 5 km långt. Nu såhär en dryg månad senare (trots lite knäproblem ett tag) har mitt långsammaste förbättrats med en minut/km. Det är i och för sig ett ganska trubbigt sätt att mäta hur mycket bättre en har blivit men känslan är att lägstanivån har höjts markant. Det känns bra!

Jag har oerhört långt kvar att nå mitt mål att klara springa en D 21-bana på 10 min/ km (banlängd). Igår sprang jag en bana med ungefär samma svårighetsgrad (lite lättare) och betydligt kortare men det gick ändå väldans långsamt. Jag tror att km-tiden var typ 13 minuter. Ajajaj. Ja, där finns det minsann saker att förbättra!

Nästa mål

Nu har jag och maken anmält oss till en tävling (swimrun) så nu vet jag vad jag ska träna i sommar!

stel i bena

blir man tydligen av att springa så snabbt man orkar i 5 km. I alla fall så har jag känt mig himla stolt och nöjd idag. Jag ska verkligen fortsätta att sätta upp tydliga och konkreta mål med ett tydligt datum då det ska vara nått. Jag gillar känslan av att prestera något som jag själv verkligen vill. Jag har tänkt en del på det idag. Nu för tiden är det mest andras förväntningar och mål som jag försöker klara och bryr mig om. Alltså jag menar till exempel på jobbet. Det är klart att jag har förväntningar på mig själv men de är oftast ganska luddiga och väldigt högt satta så det är svårt att säga att jag har klarat det. I stället låter jag andra avgöra om det jag har gjort duger och även om de tycker att det duger och kanske till och med är jättebra så tänker jag: ok, det duger, men jag kunde nog ha gjort det bättre. Dumt! tänker jag idag. Jag borde klappa mig själv på axeln oftare och säga att jag är bra!

Idag har jag tagit det lugnt med liten på dagen. Vi sov 1,5 timme när I var på föris. Så himla skönt! Igår blev det lite sent i säng och sen tog liten igen all den förlorade tiden och maten med mig (6 hela timmar!!!). Han låg som ett plåster på mig hela natten så sömnen blev väl inte den bästa.

På kvällen stack vi iväg på lite orienteringsträning för Iris. Hon är egentligen för liten men hon tycker att det är så himla roligt så vi åker dit ibland. Idag passade det bra för jag kunde ta med springvagnen och köra Knut i den och ha i reserv om Iris blev trött. Det gick bra och jag kunde jogga lite med barna i vagnen efteråt. Det var ganska skönt för stela ben.

Jag klarade det!

Måndag-Måldag

Idag smäller det! 

Idag är dagen då jag har tänkt att jag ska nå mitt andra träningsmål. Jag drömde i natt att det gick, med råge. Jag sprang på 25 minuter, i drömmen alltså. Det är ju bra mycket snabbare än mitt mål. Jag hoppas att den träningen jag har kunnat göra räcker. Jag har i alla fall gjort allt jag har kunnat så nu är det bara att se hur långt det räcker.

Jag hoppas att det inte regnar i kväll.

Snart är det dags

På måndag smäller det. Det är då jag hade tänkt att nå mitt nästa mål vad gäller löpningen. Jag ska springa vårruset i Norrköping och satsar alltså på en tid under 30 min. Känns ju egentligen inte orimligt men eftersom jag fick ett litet avbrott i träningen och inte sprungit så mycket som planerat är jag lite orolig. Stack ut idag och sprang en sista gång innan det är dags. Jag vågar inte springa för nära om jag får ont i knäna utan i morgon blir det nog en promenad och sen blir det bara trädgårdsarbete i helgen. Jag och dottern hade några konflikter i eftermiddags som slutade med att hon bet mig. Jag blev så himla arg men höll det mesta inombords. Hon ångrade sig direkt och det finns liksom ingen anledning att skälla och skälla, även om jag hade velat det. Jag kände att jag verkligen behövde komma ut till min skog och bara titta på allt det fina och lyssna på tystnaden. Jag tänkte att det skulle bli ett lite längre men väldigt lugnt pass men väl ute kände jag att lite tempo var bästa medicinen mot surheten.

Jag orkar hålla ett bra tempo i ca 1,5 km och med lite långsam jogging orkar jag hålla ett ok tempo igen i ca 1,5 km. I skog och lite på grusväg. Det gör att jag fortfarande känner mig tveksam till om jag kommer att klara mitt mål men jag tror att om allt klaffar är det möjligt. Det är ju lättare att springa på asfalt/grus och när man har draghjälp. Nu har jag även kollat ut ett par skor som jag tror att jag ska köpa om jag klarar målet!

Precis nu plockade jag också den första fästingen från mig. Den kröp som tur var. Och med ens blev jag påmind om att vi måste vaccinera oss/ fylla på vaccinet. Det måste vi göra snart! Som tur är verkar det som att dottern har fått pappans gener vad gäller att få fästingar dvs hon får väldigt få, till skillnad från mig som plockar fästingar typ varje gång jag har varit utanför dörren.

Vi är sams igen

Vi bakade rabarberkaka nu på kvällen och det var lyckat och mycket gott. Nackdelen med att ha en treåring måste vara alla konflikter hela tiden. Fördelen med att konflikterna är just med en treåring är att hon i alla fall inte är långsint.

Kakan blev god. Jag köpte kesella vanilj till för jag tänkte att det kunde vara gott. Det var ok. Hade varit godare med vaniljsås eller vaniljvisp tror jag. Men men...

Det blev ingen träning idag heller. Jag orkade inte på dagen och nu på kvällen är maken ute och kör ett långpass så det kommer inte hinnas med någon träning för mig. Det gör inte så mycket känner jag. Jag tror att jag behövde vila idag. Annars är det lite surt ibland att maken ska köra vätternrundan. Han måste träna så mycket. Det funkar ju inte att bara köra korta och intensiva pass utan han måste ju ut och nöta också. 

Vi ska anmäla oss till ett swimrun i augusti. Det ska bli kul. Terränglöpning och simning mellan kobbar och skär. Jag är ju rätt kass på att simma och tycker ibland att det är lite obehagligt i havet men maken är ju med så han får väl rädda mig om jag får panik. Det känns som ett roligt och motiverande lopp att träna till. Det är totalt 10 km, 9 km löpning och 1 km simning.

Mamma jag hatar dig

Ja, så sa hon min lilla treåring. Jag började gråta. Jag förstår att hon har lärt sig något nytt på föris och nu testar det hemma. Hon lyckades hitta det perfekta tillfället. Vi bråkade och var båda trötta och då sa hon det. Jag blev jätteledsen och lyckades inte hålla tillbaka tårarna. Hon blev också jätteledsen. Sen pratade vi om vad det betyder att hata och hon sa att hon inte visste det. Hon sa förlåt och grät en liten skvätt. Jag känner mig alltid som en misslyckad mamma när jag börjar gråta för att jag inte kan bemöta henne men idag kändes det rätt bra att hon fick se att vissa ord sårar, liten som stor, och att en inte kan säga vad som helst bara för att en är lite arg.

Idag ska jag till gymmet och lunchträna. Det blir premiär för Knut på barnpassningen. Det känns lite läskigt att lämna bort honom till någon som inte är familj. Det är första gången. Men de som passar på gymmet är toppenbra och Iris har ju varit där en massa. Dessutom är man ju precis nära och de kan hämta en om det är något. Det svåraste är väl att få till amningen innan och att han helst sover. Ja ja, en får se hur det blir...

frustrationen

Här sitter jag med en massa pirr och behov av att prata med någon om det stora som kanske kan hända. Men ingen, INGEN, svarar i telefon! Alltså jag blir tokig!

Att tygla sin ångest

Idag är jag själv med kottarna. Den lilla sover i vagnen på trappen och den andra kom in efter att ha lekt ute SJÄLV (!) ett litet tag. Nu var hon trött och ville vila i soffan med TV. Det känns ok för mig, då kan jag snabb-blogga och sen fortsätta städningen.

Det här med att jag låter 3-åringen leka ute själv trots farlig farlig väg och farlig farlig bäck. Ja, hon visar mer och mer att hon vill ta ansvar och gå själv till gammelmorfar som bor bredvid. Jag känner att min rädsla inte får stoppa henne så nu tänker jag att varje gång vi går ut går vi igenom var man får vara och var man inte får vara. Att hon måste vara inom synhåll och säga till om hon byter ställe och idag när hon var ute själv fick hon bara vara vid altanen så jag kunde se henne genom fönstret samt att dörren var öppen. Jag tänker att det är så vi får göra och sen successivt med åldern får hon större ytor att röra sig på. Det viktigaste är att hon ALDRIG går ner på stora vägen själv och att hon ALDRIG går till bäcken själv. Det är min största fasa, att det ska hända en olycka där.

En grej som hände igår appropå att hålla sig lugn trots bultande hjärta. Iris stod uppe på ett berg och mellan henne och mig ser jag helt plötsligt en orm. Den är närmre henne än mig och jag är fasligt rädd för ormar. Jag lyckades ändå lugnt säga till henne att hon skulle backa lite så hon inte stod så nära den. Då lyckades jag också se att det var en kopparorm/ödla och de är jag inte rädd för på samma sätt som snokar och huggormar. När hon frågade varför hon skulle backa sa jag att det låg en orm framför henne men hon kunde inte se den. När hon väl fick syn på den blev hon rädd och skrek. En ganska bra reaktion tycker jag eftersom det är bra att ha respekt för ormar eftersom de faktiskt kan vara farliga.

Idag ska jag på min första träningsdate på mycket länge. Det ska bli härligt, även om jag inte får springa så långt. Jag har mutat I med att hon ska få lördagsgodis i vagnen när vi springer. Annars brukar hon tycka att det är rätt trist att bara sitta i vagnen. Hon vill hellre gå eller cykla.

vila

Nu har jag vilat från löpning i en dryg vecka. Jag har stretchat och smörjt. Det har gett resultat!  De senaste dagarna har jag inte alls haft ont och idag gick jag en ganska lång promenad och kände bara lite lite ont. Sen körde jag pulsgång (intervallträning i grupp på crosstrainer). Det gick också bra!

Min vän som ska vårruset med mig och som även är sjukgymnast sa nu till mig att jag ska ta det lugnt med längden när jag börjar igen. 1-2 km max och om det går bra kan jag promenera lite efter.

Vi ska för övrigt ha en träningsdate på lördag. Det ska bli kul. Jag ska försöka att få till lite fler träningsdater framöver tänkte jag. Det känns lite roligare att planera träningen då. Jag vill allra hellst få till en date med maken men det är inte det lättaste när en har två små barn att ta hand om. I morgon kanske vi kan få till det för nu är Knut så stor att han får vara på barnpassningen på gymmet. Vi får se om det finns plats helt enkelt! Annars får vi försöka fixa barnvakt en annan gång. Vi vill ju gärna cykla och då kan vi ju inte lämna in ungarna på gymmet!

ångest

När jag läste den här fick jag sån himla ångest. Det bara sög tag i magen liksom. Tänk att glömma sin unge i bilen för att en är så himla stressad och slut. PANIK! (Nu vet jag ju iof inte att det är just det som hänt men har hört talas om nån som gjort det tidigare, med dödlig utgång).

cykla fort

Igår blev det utomhuspremiär med racern. Det var roligt, mycket roligare än att cykla inomhus. Jag lyckades justera klossarna så de löser ut lite snabbare så att jag inte ska ramla hejdlöst för att jag har löst ut fel fot när jag ska stanna. Jag cyklade inte så långt utan körde 17 min på vägen och sen vände jag hem. Det får bli fler gånger! Jag längtar tills att jag och maken kan träna tillsammans.

lite för ivrig verkar det som

Jag har ju sprungit lite och det har kännts toppen för själen! Tyvärr har mina knän inte upplevt samma härliga känsla. Jag kände förra veckan att det gjorde lite ont på insidan strax under knäleden (inte samma problem som jag har haft tidigare) och har nu fått en diagnos (som jag inte kommer ihåg vad det heter). Det innebär att ett fäste för fyra (tror jag) muskler är irriterat. Just nu stretchar jag och smörjer voltaren-gel (osäker på om såna verkligen fungerar). Jag ska hålla löpningen på ett minimum men jag får springa med lite smärta (en 3:a på en skala 1-10). Svårt att avgöra tycker jag, vad lite smärta är. Nu har jag i alla fall bestämt att vila från löpning i en vecka och träna annat och stretcha. Känns sådär faktiskt. Det gör fortfarande lite ont och jag känner mig lite låg och orolig för att det inte ska gå över. Jag blir lite ledsen över att min kropp inte klarar det mitt huvud vill. "Skadan" uppkommer när man trappar upp löpträningen för fort, framförallt springer längre sträckor. Känns lite surt eftersom jag tycker att jag har tagit det lugnt med båda sträcka och hastighet.

Jag gjorde orienteringspremiär i onsdags. Det var tungt, riktigt tungt! Jag bommade inte så jättemycket men det gick sanslöst långsamt. Km-tiden (på banlängd) var 16(!)min. En kan säga att det finns förbättringspotential där! Mitt mål är att i höst kunna springa på 10min/km så jag har lite att kapa där.

Det var i alla fall väldigt härligt att vara ute på tävling igen. Iris tyckte också att det var toppen och sprang miniknat med min pappa. Knut fick också följa med (även på miniknatet) så det var livspremiär för honom. Det ska börjas i tid!

Nu ska jag dricka upp kaffet och stretcha lite innan vardagsbestyren tar vid.

vi hamrar och spikar och bygger...

...ett hus.

Ett hönshus.

Mer om det kan man läsa här!

ekologisk mjölk

Hörde just på radion att försäljningen av ekologisk mjölk går dåligt. Så dåligt att var tredje liter ekologisk mjölk måste märkas om(!) till vanlig mjölk eller säljas som pulver. De tror att den låga försäljningen beror på att det är dyrare än vanlig mjölk. Då undrar jag varför man inte bara sänker priset lite istället för att märka om till vanlig mjölk (det måste ju kosta en del, eller?)