Ryggen

Hade verkligen kommit igång med träningen igen när det kom ett litet förkylningsbakslag. Vi har varit hängiga här i en vecka ungefär. Igår kände jag mig ändå ganska fräsch så jag körde ett pass i rönisch running school. Jag tyckte det kändes helt ok även om det var lite trist att köra det på löpband. När jag kom hem började jag dock känna mig risig i halsen och under natten har ryggsmärtorna från helvetet utvecklats. Jag antar att det är höftböjarna som spökar och att det är fästet i ryggen som gör ont. Jag kan typ inte röra mig. Sjukt jobbigt att ta hand om en liten Knut som vill bli buren mest hela tiden. Så nu blir det bara till att vila sig i form igen....

Annars då? Jo tack, lever det flärdfulla livet där alla kläder efter ca 10 sekunder ser ut så här

Knut är som en liten snigel som lämnar snorspår efter sig precis överallt!

Älskade mormor

Igår var jag lite sur och irriterad. Jag kom på att det kanske hade att göra med att jag inte har kunnat springa på en mindre evighet på grund av förkylning. Jag vågade inte springa än så jag gick en skogspromenad i stället. Det var helt underbart! Solen sken och det var så lugnt att all min irritation bara rann av. Jag började att tänka på min mormor, det är ju hennes skog på sätt och vis. Jag har många minnen av att vi har gått i skogen tillsammans. Jag satte mig på en sten i solskenet och  funderade på var vi brukade gå. Skogen har förändrats och jag känner inte igen den som jag minns den (låter kanske snurrigt). Jag satt och pratade lite med mormor. Jag saknar henne och jag har ofta tidigare haft en känsla att hon är med och vakar över mig. Nu på sistone har jag inte känt det och det känns lite sorgligt. Jag tänkte att jag gärna ville få ett tecken på att hon var med mig (samtidigt som jag är väldigt tveksam om man kan be om sånt). I alla fall så började jag gå hem igen och helt plötsligt var det som att jag förstod och såg var jag och mormor brukade gå. Den stora stenen som jag har letat efter var helt plötsligt inte så stor längre (jag är ju lite större nu) och den var mycket närmre hem än vad jag förväntade mig (jag går ju lite snabbare nu). Jag undrar om det var min mormor som visade mig. Jag tänker att det var det. Nu känns det i alla fall lite bättre!

Älskade mormor!

Höstens första sjuka

Liten har blivit förkyld. Snoret rinner och han har feber. Klängig är bara förnamnet. Hoppas att det inte smittar oss andra. Jag vill verkligen inte bli sjuk. 

Välkomnar hösten med glädje och vemod

Nu är det höst. Det är i alla fall vad vi har sagt till Iris. När mamma (alltså jag) fyller år blir det höst. Hon frågade så mycket och förstod inte våra luddiga svar så maken sa helt sonika att så var det. Jag fyllde år i måndags och nu är det alltså höst. 

Jag längtar oftast efter hösten i slutet av sommaren. Jag älskar den svala krispiga luften, och dimman på morgnarna. Värmen som känns bara i solen och regnet är också saker jag brukar längta till. Hösten betyder också nystart för en lärare som mig. Ett nytt läsår börjar och en får nya chanser och möjligheter på jobbet eller i skolan. Så känns det även i år men det är samtidigt med vemod. Vår fantastiskt härliga sommar tar slut. Vi har varit lediga i tre månader tillsammans. Det har varit så härligt! 

Nu börjar vardagen igen. Det känns dubbelt. Jag längtar faktiskt efter lite mer vardag och rutin men samtidigt försvinner ju friheten att göra vad vi känner för som vi har haft hela sommaren. 

Jag har jobbat lite och det har gett mersmak. Jag längtar tills jag ska börja igen i mitten av november. Samtidigt känns det jätteskönt att få vara hemma med Liten ett tag till. 

Många motstridiga känslor som kommer och går...

Ångaloppet sprint

Det gick över förväntan! Vi klarade vår placeringsmålsättning men inte tiden. Vi hade som mål att inte komma sist samt att ha en tid bättre än 1 timme och 30 min. Vi kom 6:a av 11 eller 12 lag och hade en tid på 1h 35min.

Skrev en liten rapport och lyckades radera, sen lyckades jag inte ens att publicera texten ovan så nu kommer den igen (försök numer två).

Idag smäller det!

Om 5 timmar går startskottet för Ångaloppet sprint. Nu gäller det. Jag är lite spänd och nervös men på ett bra sätt och det känns peppande. Jag har tagit fram kläderna och ätit ordentlig frukost. Nu ska jag vila lite eftersom det var jag som fick gå upp med lill-korven idag.

Heja heja!

Nya träningskläder

Jag har köpt nya träningskläder. Några tröjor, shorts och ett par kompressionsstrumpor. Jag har några strumpor sen innan men de börjar ta slut. Nu köpte jag ett par lite dyrare och dessutom ROSA. Matchar mina övriga nya kläder då alla har något rosa element i sig.

Jag kommer att vara så "matchig" på lördag då vi kör Ångaloppet. Svarta tights (korta) rosa strumpor och skor samt rosa och svart linne. Snyggt!

(försökte lägga in bild på strumporna men det FUNKAR INTE!)

genrepet

gick ganska bra. Det var varmt, i vattnet och på land. Det gick långsamt men ändå bra att simma. Tyvärr fick jag lite ont i knät och det har hängt i lite idag. Löpningen gick bra och vi fick ordning på vilka kläder vi ska ha på oss och jag hur jag ska ha min flytmojäng (vet ej vad det heter) på mig. Vi körde 10 km löpning (lugnt prattempo) och simning och höll på i 1 h och 50 min. Inklusive lite letande efter ett bra ställe att lägga bilnyckeln på. Vi satsar på 1,5 h när det verkligen gäller.

Sommartorka

Oj oj oj! Om jag hade några läsare är de väl borta nu kan jag tänka. En dryg månad utan ett enda inlägg är väl lite väl lite kan jag tycka. Ska försöka bättra mig på den fronten och uppdatera lite oftare.

Nu är det 9 dagar kvar till jag och maken kör Ångaloppet sprint. Det känns roligt och väldigt nervöst. I morgon ska vi köra en träning då vi känner på hur det är att springa-simma-springa-simma. Det har vi nämligen inte gjort än. Jag har kört lite orientering den här veckan. Det var jätteroligt och gick hyfsat. Det kändes faktiskt som att jag har lite mer kraft i benen än tidigare. Det verkar som att träningen faktiskt ger resultat!

Hej då!

Äntligen träningsdate med maken

Vi åkte bil till kära modern (min alltså) och lämnade barna. Sen tog vi cyklarna och drog iväg till stans slalombacke. Blev lagom uppvärmning och sen var det dags för årets jobbigaste backträning. Den första i längsta och brantaste backen häromkring.

Jag hade bestämt att köra upp till högsta toppen. Det flackar av efter liftavsläppet och jag tänkte att det kunde vara bra att orka springa vidare efter det jobbigaste. Att inte sluta när det precis blir lite lättare. Det visade sig vara bra eftersom jag bara orkade springa (springa och springa, det kändes knappt som att jag ko framåt men det var i alla fall joggkänsla och inte gång) hela backen en enda gång (den tredje i ordningen). Jag var tvungen att gå i slutet av det brantaste de andra fyra gångerna och då var det bra för psyket att vara tvungen att börja springa igen i slutet av backen. Kändes också bra att i alla fall springa i början och i slutet när jag inte pallade i mitten. 400 m och 40 höjdmeter exakt var backen och jag kämpade på i drygt 4,5 min varje gång. SJUKT JOBBIGT! Men jag gjorde det och nu kan det bara bli bättre!

Efter: Pitabröd med halloumi och alkoholfri öl. Mmmmmm!

vi har fått tillökning

Sex hönor och en tupp. De är så fina och lite ängsliga. Det blir nog bra. Vi funderar på namn och det som är bestämt är att tuppen ska heta Björn. Det är Iris som har bestämt. Hon funderade ett tag på Äggesson men tyckte tillslut att Björn var ett bättre alternativ. Sen kommer två av hönorna heta Prillan och Ida. Resten har vi kvar att fundera ut.  

Årets första dopp

blev med träningskläderna på och över en liten sjö. Jag kom på för någon dag sen att det inte är på låtsas eller ett skämt att vi ska springa och simma 10 km om drygt en månad. Jag som inte gillar att simma så mycket.

Idag var det orienteringsträning och vi fick barnvakt till båda barnen så vi sprang tillsammans, maken och jag. Sen när vi hade sprungit klart simmade vi tillbaka till där alla, inklusive våra barn, var. Det var ca 200 m och gick faktiskt rätt bra. Min pappa som ordnade träningen tyckte nog att det var lite läskigt att vi skulle simma över sjön så han kom ut och mötte oss med en liten båt om vi inte skulle orka. Vi orkade. Det kändes ok att springa och sen simma med skor och allt. Det är nog jobbigare när löpningen tar vid igen tänker jag mig. 

Det var härligt att få träna tillsammans! Det var så länge sen.

Nya tag

I söndags var jag ute på en cykeltur. Första träningen på två veckor. Jag har faktiskt rört mig extremt lite de här förkylningsveckorna. Det enda är att jag cyklade till mitt nya jobb en gång, annars ingenting.

Då, i alla fall, cyklade jag en runda på 15 km (vågade inte mer pga rädd för rumpsmärta). När jag tränar brukar jag alltid hamna i någon prestigekamp med mig själv. Ibland är det toppen. Jag ger inte upp fast jag gärna vill men det blir också tråkigt när jag till exempel springer/cyklar förbi någon som jag känner och skulle vilja mer än bara heja på. Jag kan inte stanna eftersom jag har hållit på och dealat med mig själv att ge upp/klara hela träningen. Om jag då stannar är det som att jag misslyckas. I söndags bestämde jag att det var ok att stanna hos min mamma och säga hej, och det gjorde jag. Det var toppen att göra så. Jag tror att jag ska göra så mer. Träna till någon, prata lite, träna hem igen.

Den här veckan har gått med svindlande fart. I morgon är det ju midsommar. Vi har jobbat med hönshus och växthus för att få allt klart till i morgon. Växthuset trodde jag aldrig att vi skulle hinna men det tog inte så lång tid att glasa som jag trodde. Några rutor var sönder så vi har inte gjort ena gaveln men om det regnar i morgon till middagen så har vi någonstans att sitta i alla fall.

I morgon kommer några vänner som vi inte har träffat på jättelänge. Det ska bli mysigt. Sill-lunch, jordgubbstårta, grillning och luftgevärsskytte. Kan det bli mer traditionellt än så?

På måndag hämtar vi hem våra små kycklingar. Det ska bli så roligt!

Jag är så himla imponerad av David, Kajsa, Wille och Pierre som genomförde hela vätternrundan idag. Tänk vad kroppen klarar av ändå!

Sen blev jag så klart lite sugen på att köra själv. Vi får väl se om maken vill göra om det med mig nästa år.

Det stora styrkeprovet

I kväll/natt startar maken sin livs första vätternrunda. Det ska bli så spännande att följa. Jag laddar ner appen och tar sms-tjänst så jag får uppdateringar under loppet. Sen ska jag och liten åka ner och se målgången. Om allt går som det ska hinner jag också se honom på ett eller två ställen till.

De är en grupp på fyra personer som åker och deras mål är att klara under 12 timmar. Jag tror att det kommer gå jättebra så länge inget stort missöde sker. Jag hoppas att de kan hålla ihop och peppa varandra hela vägen.

Avslut

Idag var det fint och jobbigt på jobbet. Grät lite och kramades mycket. Det känns vemodigt att lämna men jag känner i magen att det kommer bli så himla bra på nya stället!

Nytt jobb

Jag har fått nytt jobb. Det känns så himla skönt att få ett jobb som ligger på cykelavstånd. Samtidigt så himla sorgset att lämna min fina, härliga arbetsplats som jag tycker så mycket om.

Det är så dubbelt. Det nya jobbet lockar och det är en riktigt rolig utmaning men tyvärr sämre betalt än mitt nuvarande. Mitt nuvarande skulle vara annorlunda när kommer tillbaka från ledigheten eftersom alla "mina" elever har slutat då. Det är både glädje och sorg på samma gång.

Idag har jag varit på jobbet och ätit lunch med stora 6:or som slutar i morgon. Det var mysigt och fint och lite gråt. I morgon ska vi säga hej då på riktigt. Det kommer att bli mer gråt. Sen ska jag säga hej då till mina fina kollegor. Det kommer bli så himla jobbigt. Men det är nog bra att jag får göra det så att det blir ett ordentligt avslut. Men några kommer jag inte släppa helt i alla fall.

Usch, jag vill inte!

Men sen tänker jag på det nya jobbet och då blir jag glad igen.

Man kan visst inte både ha kakan och äta den.

Host host snörvel snörvel

Jag känner mig mycket piggare men astman och allergin verkar göra sig påmind så här i sommarförkylningstider. Jag har bestämt att i morgon ska jag träna lite lätt för nu tror jag att det mest är ovan nämnda och inte förkylning längre. Maken är ute på långpass igen och vi här hemma ska försöka bygga lite till på hönshuset. Vi vill verkligen bli klara till helgen.

fortfarande sjuk

men definitivt på bättringsvägen. Idag har jag hängt vid beachvolley-planen och kollat vännerna som har spelat. Jag spelade lite men kände mig alldeles för hängig så jag satt och hängde med barnen istället. Lyckades så klart bränna mig lite på axlarna. Trodde att jag satt i skuggan men tydligen inte tillräckligt mycket.

Jag börjar bli så rastlös nu. Jag tar det som ett tecken på att jag håller på att bli frisk. Jag vill verkligen ut och springa. Jag insåg igår att det bara är två månader kvar till Ångaloppet och jag måste sätta fart med träningen. Träningsupplägget är inte helt spikat än men jag har tänkt att köra 2-3 löppass, ett styrkepass på gymmet (förebygga knäskador) och ett cykelpass. Beroende på hur knäna känns kanske jag byter ut ett löppass mot ett pulspass på gymmet. Ett av löppassen kommer att vara långsam distans då jag måste vänja kroppen långsamt vid lite längre distanser. Ett kommer att vara backe och det tredje får väl bli intervall eller tempo. Utöver detta måste jag börja simma i havet. USCH! Jag är ju en riktig badkruka och simmar inte särskilt bra så nu måste jag ta tag i det.

Jävla skit

Jag blev förkyld. Det är faktiskt vidrigt att vara förkyld när solen lyser och det är typ 25 grader ute. Och minst lika varmt inne. Jag känner mig hur mosig som helst. Blir arg hela tiden och börjar typ gråta för att jag känner mig som sämsta mamman i världen. Nu ska jag försöka sova lite..

Stockholm marathon

Någon gång vill jag springa ett marathon. Jag läser om människor som har sprungit idag. Tove som är coolast av de alla och Lofsan som var så ärlig att jag nästan kände hur jobbigt det var. Jag har kollat lite resultat och blir faktiskt sugen.

Jag tänker att om jag ska sätta upp ett sådant mål måste det vara väldigt långsiktigt. Jag tror att jag riskerar att skada mig annars. Jag har ju faktiskt de två senaste gångerna, när jag har trappat upp min träning, fått ont i knäna. Det finns väl risk att det blir mer sånt om jag inte är försiktig och välplanerad.

Maken var ute på långträning idag. 18mil på cykel. Kändes pigg ändå, tycker jag. Vättern kommer att gå bra för honom. Det känner jag på mig.

God natt!

Familjetider

Iris har blivit förkyld. Jag försöker tänka på handhygienen så att vi andra inte ska bli sjuka men det känns svårt. Jag vill verkligen inte bli sjuk nu. Nu har maken precis börjat sin semester och föräldraledighet och nu har jag tänkt att kunna dra upp träningsdosen lite. Det skulle kännas typiskt att bli förkyld direkt då. Dessutom ska ju David cykla vättern om två veckor och det är ju inte optimalt att bli sjuk nu inför det.

Det positiva nu är att hela familjen ska vara lediga tillsammans i TRE MÅNADER! Så himla najs!

dagsverke

Idag har jag hunnit städa köket och stöka till det igen. Jag har bakat stora mängder bröd och en rabarberkaka. Mums! Det är så härligt att bara gå ut i trädgården och hämta lite ingredienser till bak och matlagning. Maken kokade nässelsoppa med nässlor och gräslök från trädgården. Det kommer bli mer sånt i sommar.

Jag har himla mycket träningsvärk idag. I rumpan framförallt. Ja, nu vet du!

några ursäkter blir det ändå...

Nu sitter jag här igen. Hann städa köket innan liten vaknade och ville äta igen. Sen blev jag hungrig osv. Vad svårt det ska vara då!

Jag går och väntar på ett telefonsamtal. Det handlar om ganska stora förändringar i livet. Spännande och pirrigt och samtidigt lite vemodigt och tråkigt. Jag hoppas att få veta idag. Det är segt att vänta tycker jag.

Jag vet, jag kanske ska göra något medan jag väntar. Kanske städa?!

Inga ursäkter idag

Jag måste städa. Nu sover liten i soffan och stor är på föris. Det regnar hur mycket som helst ute och här inne är det kaos. Det är väl bara att köra antar jag. Men jag vill inte. Men jag SKA! Så, nu var det skrivet och måste därför göras.

Ibland händer det!

I morse var maken uppe tidigt för han började 7 istället för 9. Jag hade förberett mig på att Iris skulle vakna samtidigt och att jag då skulle behöva gå upp lite tidigare än vanligt. När klockan ringer har Iris ännu inte kommit in till oss vilket är ytterst ovanligt. David smyger ner för trappen och jag är säker på att hon ska vakna, men det gör hon inte! Istället fortsätter hon att sova och sova och sova. Min klocka ringer, jag snoozar, ställer om och somnar om. Inte förrän klockan är 7.40 ropar Iris "mamma och pappa!" med världens kvittrigaste stämma. Hon hade vaknat och tänt sin hjärtlampa och sen läst en bok (hur gullig som helst). Hon var så fin och nöjd och glad och jag blev alldeles lycklig av att se henne. Vi kunde mysa lite i hennes säng innan vi gick upp. Så himla mysig morgon! Sen fick vi skynda lite för att inte bli sena till föris men det var det värt. Den här morgonen kan jag leva länge på.

Jobba jobba jobba!

Idag körde jag lite backträning. Jag hade sett ut en ny backe som jag tänkte köra 7 gånger. Jag värmde upp i 10 min och sen var det dags. Redan under uppvärmningen började jag vela och försöka ändra mina planer på att köra just sju stycken backar. Jag tänkte att fem kanske skulle räcka. Jag visste ju inte hur jobbig backen var och den kanske var längre än jag trodde när jag tänkte ut antalet. Osv osv...

Då kom jag och tänka på Alla kan träna - Ida och började lura mig själv. Jag tänkte att jag kör bara fem (fast jag visste att jag skulle köra sju). Efter tre backar kunde jag då tänka att jag hade kört hälften och bara två kvar. Sen när jag hade kört 5 var det ganska lätt att bestämma sig för två till eftersom drygt hälften var gjort. Det är ju fantastiskt att man kan lura sig själv på det viset och konstigt nog är det lättare att springa när jag tror att det är näst sista eller sista backen jag kör. Efteråt kändes det toppen att jag faktiskt genomförde det jag hade bestämt mig för. Tack för inspirationen Ida!

Förbättringspotential

En av de största fördelarna med att börja träna mer eller mindre från noll är hur snabbt en kan förbättra sig. Mitt första löppass efter förlossningen varade i nästan 40 min och var 5 km långt. Nu såhär en dryg månad senare (trots lite knäproblem ett tag) har mitt långsammaste förbättrats med en minut/km. Det är i och för sig ett ganska trubbigt sätt att mäta hur mycket bättre en har blivit men känslan är att lägstanivån har höjts markant. Det känns bra!

Jag har oerhört långt kvar att nå mitt mål att klara springa en D 21-bana på 10 min/ km (banlängd). Igår sprang jag en bana med ungefär samma svårighetsgrad (lite lättare) och betydligt kortare men det gick ändå väldans långsamt. Jag tror att km-tiden var typ 13 minuter. Ajajaj. Ja, där finns det minsann saker att förbättra!

Nästa mål

Nu har jag och maken anmält oss till en tävling (swimrun) så nu vet jag vad jag ska träna i sommar!

stel i bena

blir man tydligen av att springa så snabbt man orkar i 5 km. I alla fall så har jag känt mig himla stolt och nöjd idag. Jag ska verkligen fortsätta att sätta upp tydliga och konkreta mål med ett tydligt datum då det ska vara nått. Jag gillar känslan av att prestera något som jag själv verkligen vill. Jag har tänkt en del på det idag. Nu för tiden är det mest andras förväntningar och mål som jag försöker klara och bryr mig om. Alltså jag menar till exempel på jobbet. Det är klart att jag har förväntningar på mig själv men de är oftast ganska luddiga och väldigt högt satta så det är svårt att säga att jag har klarat det. I stället låter jag andra avgöra om det jag har gjort duger och även om de tycker att det duger och kanske till och med är jättebra så tänker jag: ok, det duger, men jag kunde nog ha gjort det bättre. Dumt! tänker jag idag. Jag borde klappa mig själv på axeln oftare och säga att jag är bra!

Idag har jag tagit det lugnt med liten på dagen. Vi sov 1,5 timme när I var på föris. Så himla skönt! Igår blev det lite sent i säng och sen tog liten igen all den förlorade tiden och maten med mig (6 hela timmar!!!). Han låg som ett plåster på mig hela natten så sömnen blev väl inte den bästa.

På kvällen stack vi iväg på lite orienteringsträning för Iris. Hon är egentligen för liten men hon tycker att det är så himla roligt så vi åker dit ibland. Idag passade det bra för jag kunde ta med springvagnen och köra Knut i den och ha i reserv om Iris blev trött. Det gick bra och jag kunde jogga lite med barna i vagnen efteråt. Det var ganska skönt för stela ben.

Jag klarade det!

Måndag-Måldag

Idag smäller det! 

Idag är dagen då jag har tänkt att jag ska nå mitt andra träningsmål. Jag drömde i natt att det gick, med råge. Jag sprang på 25 minuter, i drömmen alltså. Det är ju bra mycket snabbare än mitt mål. Jag hoppas att den träningen jag har kunnat göra räcker. Jag har i alla fall gjort allt jag har kunnat så nu är det bara att se hur långt det räcker.

Jag hoppas att det inte regnar i kväll.

Snart är det dags

På måndag smäller det. Det är då jag hade tänkt att nå mitt nästa mål vad gäller löpningen. Jag ska springa vårruset i Norrköping och satsar alltså på en tid under 30 min. Känns ju egentligen inte orimligt men eftersom jag fick ett litet avbrott i träningen och inte sprungit så mycket som planerat är jag lite orolig. Stack ut idag och sprang en sista gång innan det är dags. Jag vågar inte springa för nära om jag får ont i knäna utan i morgon blir det nog en promenad och sen blir det bara trädgårdsarbete i helgen. Jag och dottern hade några konflikter i eftermiddags som slutade med att hon bet mig. Jag blev så himla arg men höll det mesta inombords. Hon ångrade sig direkt och det finns liksom ingen anledning att skälla och skälla, även om jag hade velat det. Jag kände att jag verkligen behövde komma ut till min skog och bara titta på allt det fina och lyssna på tystnaden. Jag tänkte att det skulle bli ett lite längre men väldigt lugnt pass men väl ute kände jag att lite tempo var bästa medicinen mot surheten.

Jag orkar hålla ett bra tempo i ca 1,5 km och med lite långsam jogging orkar jag hålla ett ok tempo igen i ca 1,5 km. I skog och lite på grusväg. Det gör att jag fortfarande känner mig tveksam till om jag kommer att klara mitt mål men jag tror att om allt klaffar är det möjligt. Det är ju lättare att springa på asfalt/grus och när man har draghjälp. Nu har jag även kollat ut ett par skor som jag tror att jag ska köpa om jag klarar målet!

Precis nu plockade jag också den första fästingen från mig. Den kröp som tur var. Och med ens blev jag påmind om att vi måste vaccinera oss/ fylla på vaccinet. Det måste vi göra snart! Som tur är verkar det som att dottern har fått pappans gener vad gäller att få fästingar dvs hon får väldigt få, till skillnad från mig som plockar fästingar typ varje gång jag har varit utanför dörren.

Vi är sams igen

Vi bakade rabarberkaka nu på kvällen och det var lyckat och mycket gott. Nackdelen med att ha en treåring måste vara alla konflikter hela tiden. Fördelen med att konflikterna är just med en treåring är att hon i alla fall inte är långsint.

Kakan blev god. Jag köpte kesella vanilj till för jag tänkte att det kunde vara gott. Det var ok. Hade varit godare med vaniljsås eller vaniljvisp tror jag. Men men...

Det blev ingen träning idag heller. Jag orkade inte på dagen och nu på kvällen är maken ute och kör ett långpass så det kommer inte hinnas med någon träning för mig. Det gör inte så mycket känner jag. Jag tror att jag behövde vila idag. Annars är det lite surt ibland att maken ska köra vätternrundan. Han måste träna så mycket. Det funkar ju inte att bara köra korta och intensiva pass utan han måste ju ut och nöta också. 

Vi ska anmäla oss till ett swimrun i augusti. Det ska bli kul. Terränglöpning och simning mellan kobbar och skär. Jag är ju rätt kass på att simma och tycker ibland att det är lite obehagligt i havet men maken är ju med så han får väl rädda mig om jag får panik. Det känns som ett roligt och motiverande lopp att träna till. Det är totalt 10 km, 9 km löpning och 1 km simning.

Mamma jag hatar dig

Ja, så sa hon min lilla treåring. Jag började gråta. Jag förstår att hon har lärt sig något nytt på föris och nu testar det hemma. Hon lyckades hitta det perfekta tillfället. Vi bråkade och var båda trötta och då sa hon det. Jag blev jätteledsen och lyckades inte hålla tillbaka tårarna. Hon blev också jätteledsen. Sen pratade vi om vad det betyder att hata och hon sa att hon inte visste det. Hon sa förlåt och grät en liten skvätt. Jag känner mig alltid som en misslyckad mamma när jag börjar gråta för att jag inte kan bemöta henne men idag kändes det rätt bra att hon fick se att vissa ord sårar, liten som stor, och att en inte kan säga vad som helst bara för att en är lite arg.

Idag ska jag till gymmet och lunchträna. Det blir premiär för Knut på barnpassningen. Det känns lite läskigt att lämna bort honom till någon som inte är familj. Det är första gången. Men de som passar på gymmet är toppenbra och Iris har ju varit där en massa. Dessutom är man ju precis nära och de kan hämta en om det är något. Det svåraste är väl att få till amningen innan och att han helst sover. Ja ja, en får se hur det blir...

frustrationen

Här sitter jag med en massa pirr och behov av att prata med någon om det stora som kanske kan hända. Men ingen, INGEN, svarar i telefon! Alltså jag blir tokig!

Att tygla sin ångest

Idag är jag själv med kottarna. Den lilla sover i vagnen på trappen och den andra kom in efter att ha lekt ute SJÄLV (!) ett litet tag. Nu var hon trött och ville vila i soffan med TV. Det känns ok för mig, då kan jag snabb-blogga och sen fortsätta städningen.

Det här med att jag låter 3-åringen leka ute själv trots farlig farlig väg och farlig farlig bäck. Ja, hon visar mer och mer att hon vill ta ansvar och gå själv till gammelmorfar som bor bredvid. Jag känner att min rädsla inte får stoppa henne så nu tänker jag att varje gång vi går ut går vi igenom var man får vara och var man inte får vara. Att hon måste vara inom synhåll och säga till om hon byter ställe och idag när hon var ute själv fick hon bara vara vid altanen så jag kunde se henne genom fönstret samt att dörren var öppen. Jag tänker att det är så vi får göra och sen successivt med åldern får hon större ytor att röra sig på. Det viktigaste är att hon ALDRIG går ner på stora vägen själv och att hon ALDRIG går till bäcken själv. Det är min största fasa, att det ska hända en olycka där.

En grej som hände igår appropå att hålla sig lugn trots bultande hjärta. Iris stod uppe på ett berg och mellan henne och mig ser jag helt plötsligt en orm. Den är närmre henne än mig och jag är fasligt rädd för ormar. Jag lyckades ändå lugnt säga till henne att hon skulle backa lite så hon inte stod så nära den. Då lyckades jag också se att det var en kopparorm/ödla och de är jag inte rädd för på samma sätt som snokar och huggormar. När hon frågade varför hon skulle backa sa jag att det låg en orm framför henne men hon kunde inte se den. När hon väl fick syn på den blev hon rädd och skrek. En ganska bra reaktion tycker jag eftersom det är bra att ha respekt för ormar eftersom de faktiskt kan vara farliga.

Idag ska jag på min första träningsdate på mycket länge. Det ska bli härligt, även om jag inte får springa så långt. Jag har mutat I med att hon ska få lördagsgodis i vagnen när vi springer. Annars brukar hon tycka att det är rätt trist att bara sitta i vagnen. Hon vill hellre gå eller cykla.

vila

Nu har jag vilat från löpning i en dryg vecka. Jag har stretchat och smörjt. Det har gett resultat!  De senaste dagarna har jag inte alls haft ont och idag gick jag en ganska lång promenad och kände bara lite lite ont. Sen körde jag pulsgång (intervallträning i grupp på crosstrainer). Det gick också bra!

Min vän som ska vårruset med mig och som även är sjukgymnast sa nu till mig att jag ska ta det lugnt med längden när jag börjar igen. 1-2 km max och om det går bra kan jag promenera lite efter.

Vi ska för övrigt ha en träningsdate på lördag. Det ska bli kul. Jag ska försöka att få till lite fler träningsdater framöver tänkte jag. Det känns lite roligare att planera träningen då. Jag vill allra hellst få till en date med maken men det är inte det lättaste när en har två små barn att ta hand om. I morgon kanske vi kan få till det för nu är Knut så stor att han får vara på barnpassningen på gymmet. Vi får se om det finns plats helt enkelt! Annars får vi försöka fixa barnvakt en annan gång. Vi vill ju gärna cykla och då kan vi ju inte lämna in ungarna på gymmet!

ångest

När jag läste den här fick jag sån himla ångest. Det bara sög tag i magen liksom. Tänk att glömma sin unge i bilen för att en är så himla stressad och slut. PANIK! (Nu vet jag ju iof inte att det är just det som hänt men har hört talas om nån som gjort det tidigare, med dödlig utgång).

cykla fort

Igår blev det utomhuspremiär med racern. Det var roligt, mycket roligare än att cykla inomhus. Jag lyckades justera klossarna så de löser ut lite snabbare så att jag inte ska ramla hejdlöst för att jag har löst ut fel fot när jag ska stanna. Jag cyklade inte så långt utan körde 17 min på vägen och sen vände jag hem. Det får bli fler gånger! Jag längtar tills att jag och maken kan träna tillsammans.

lite för ivrig verkar det som

Jag har ju sprungit lite och det har kännts toppen för själen! Tyvärr har mina knän inte upplevt samma härliga känsla. Jag kände förra veckan att det gjorde lite ont på insidan strax under knäleden (inte samma problem som jag har haft tidigare) och har nu fått en diagnos (som jag inte kommer ihåg vad det heter). Det innebär att ett fäste för fyra (tror jag) muskler är irriterat. Just nu stretchar jag och smörjer voltaren-gel (osäker på om såna verkligen fungerar). Jag ska hålla löpningen på ett minimum men jag får springa med lite smärta (en 3:a på en skala 1-10). Svårt att avgöra tycker jag, vad lite smärta är. Nu har jag i alla fall bestämt att vila från löpning i en vecka och träna annat och stretcha. Känns sådär faktiskt. Det gör fortfarande lite ont och jag känner mig lite låg och orolig för att det inte ska gå över. Jag blir lite ledsen över att min kropp inte klarar det mitt huvud vill. "Skadan" uppkommer när man trappar upp löpträningen för fort, framförallt springer längre sträckor. Känns lite surt eftersom jag tycker att jag har tagit det lugnt med båda sträcka och hastighet.

Jag gjorde orienteringspremiär i onsdags. Det var tungt, riktigt tungt! Jag bommade inte så jättemycket men det gick sanslöst långsamt. Km-tiden (på banlängd) var 16(!)min. En kan säga att det finns förbättringspotential där! Mitt mål är att i höst kunna springa på 10min/km så jag har lite att kapa där.

Det var i alla fall väldigt härligt att vara ute på tävling igen. Iris tyckte också att det var toppen och sprang miniknat med min pappa. Knut fick också följa med (även på miniknatet) så det var livspremiär för honom. Det ska börjas i tid!

Nu ska jag dricka upp kaffet och stretcha lite innan vardagsbestyren tar vid.

vi hamrar och spikar och bygger...

...ett hus.

Ett hönshus.

Mer om det kan man läsa här!

ekologisk mjölk

Hörde just på radion att försäljningen av ekologisk mjölk går dåligt. Så dåligt att var tredje liter ekologisk mjölk måste märkas om(!) till vanlig mjölk eller säljas som pulver. De tror att den låga försäljningen beror på att det är dyrare än vanlig mjölk. Då undrar jag varför man inte bara sänker priset lite istället för att märka om till vanlig mjölk (det måste ju kosta en del, eller?)

min skog, som jag har längtat

Sprang liten skogsrunda idag. Jag har tänkt att det är galet blött i skogen och har inte riktigt pallat att bli besviken om det skulle vara lervälling på mina stigar. Idag kom jag på under passets gång att det skulle vara mysigt att prova. Det var jättefint! Såklart lite blött men helt ok. Lite blöta fötter har ingen dött av. Det gav så mycket mer energi än att bara harva på vägarna. Blev sugen på att orientera. Vilken tur att jag ska göra det på onsdag då!

Det har visst gått en väldans massa dagar sen jag skrev något sist. Det har varit fullspäckat schema kan man säga. I helgen stod mamma, svärmor och jag på loppis och försökte sälja lite grejer. Det var rätt trevligt men gick sådär med försäljningen. Vi ska försöka någon mer gång i sommar.

Samtidigt som vi stod och sålde demonterade maken m fl hönshuset och fraktade det till oss. Nu har vi ett huspussel som ska byggas/läggas.

Idag har jag och barna varit hemma och fixat lite i trädgården och bakat både muffins och bröd. En skön dag!

Nu ska jag hitta ett recept på spenatsoppa och laga middag.

Morgonstund osv

Idag hade jag planerat att få lite sovmorgon. Jag hade bara glömt att berätta det för maken och barna så det blev inget med det. Jag skulle i vilket fall som helst inte lämna Iris på föris utan stanna hemma för att träna medan maken åkte till stan. Han tog med sig liten också så jag kunde sticka ut på ett löppass. Backe stod på schemat. Jag tog den närmsta backen som fanns. Kanske lite kort men jag försökte hålla upp tempot och det fungerade bra. Det var jobbigt! Skönt att komma ut efter en vecka av vila och några dagars förkylning. Jag har fortfarande lite ont i halsen men det har inte blivit värre så jag tänkte att det är lika bra att köra. Nu får jag vänta och se om jag blir frisk eller mer sjuk.

Nu är Knut sådär klängig igen så det är soffläge för mig. Mysigt men samtidigt lite irriterande att inte kunna lägga ifrån mig honom när han sover. Jag har ju en massa energi och vill plocka och städa lite så vi slipper i helgen.

lite sjukstuga här hemma

Iris blev förkyld i lördags och idag har jag och Knut kroknat också. Jag är sådär svidig i halsen och känner mig lite hängig. Det kanske var bra att jag inte kom ut på löppasset igår då. Dumt bara att bli lite sjuk nu när jag måste träna till loppet. Det är ju bara en knapp månad kvar. Jag måste ändra upplägget lite och träna väldigt effektivt så att jag når mitt mål.

Jag ska städa lite idag och kanske ska vi försöka ta oss ut. Men inte om det börjar regna, någon måtta får det vara.

På lördag ska vi sälja grejer på loppis och det måste jag förbereda för nu i veckan. Jag har aldrig gjort det tidigare men det ska bli roligt. Vi ska hjälpa svärisarna att sälja grejer också. Passar bra eftersom de håller på att flytta nu. Jag ska dit i morgon och hjälpa dem att packa loppisgrejer.

Nä nu ska jag städa!

husdemontering

I helgen som för vår del har bestått av tre dagar har vi varit hos svärföräldrarna och tömt en lekstuga/förråd inför deras flytt. Tanken var sen att vi ska ta över själva huset och bygga hönshus av det. Det gick bra att röja ut men inte lika bra att flytta. Vi har lyckats lossa taket från väggarna men det var för tungt för att flytta. Vi måste nog såga sönder taket. Huset fick således stå kvar. Vi hoppas att vi kan flytta det nästa helg i stället.

Det har varit skönt att jobba lite med kroppen och få vara ute hela helgen. Det har ju varit så fint vårväder!

utveckling är jobbigt

Just nu verkar lillen vara mitt i ett utvecklingssprång. Han äter mycket och är bara nöjd (i alla fall ganska) när han ligger i famnen. Jag läste på lite och vid 7-9 veckor är det ett språng som föregås av en klängperiod. Jag antar att det är just nu! Det känns lite skönt att veta för det blir lättare för mig att släppa en massa måsten och bara ta det lugnt med Knut i stället. Tänk att vi sitter här mitt i utvecklingen av en liten människa. Det är ju viktigare att han är trygg än att köket är städat tycker jag.

Vilodag

Idag har jag haft träningsvärk i benen. Så skönt! Jag har bara tagit det lugnt idag och haft en klängig bebis som har velat äta hela tiden så det passade ju bra.

Idag blir Knut 2 månader och det firade vi med att åka till BVC en sväng. Han växer så det knakar, minst 150g i veckan så nu väger han 6,2kg. Bra styrketräning för mig!

Efter att vi hade hämtat Iris på föris åkte vi till coop för att handla mat och stövlar. Jag preppade med både banan och äppelklyftor till Iris att äta i bilen och sen mutade jag med glass. Det gick utmärkt trots att Iris var riktigt trött!

Skön glass med godis i pinnen som man kommer åt först när glassen är uppäten. Kom på mig själv med att säga att hon skulle äta upp så hon kunde få glassen. Sen kom jag på att vi kunde ju slänga glassen som hon inte orkade.

När vi kom hem var det så varmt och skönt att vi stannade ute och krattade lite i trädgården. Allt som allt en härlig dag!

Ibland alltså

Vi köpte ny soffa lagom till vi skulle få tillökning i familjen. Lagom till nya spyor och annat...
I alla fall så kom den precis innan Knut föddes. Tyvärr hade det blivit något fel i beställningen så vi fick plymåer istället för kuddar (visserligen snyggt men inte riktigt lika praktiskt för oss). Jag ringde och sa till och var beredd att eventuellt få bråka lite men de bara bad om ursäkt och sa att de skulle beställa nya. Så långt allt väl.

Idag ringde de igen och sa att kuddarna hade kommit och att vi gärna fick hämta dem i morgon. De meddelade att det var sex kuddar vilket jag tyckte lät lite. Jag insåg då att det är ju sex plymåer i soffan och kuddarna borde vara nästan dubbelt så många. Mycket riktigt så hade det kommit nya plymåer till vår soffa som redan har just plymåer. Det här är alltså grejer som sys upp efter beställning. Killen på lagret skulle försöka reda ut röran men i värsta fall tar det väl ytterligare åtta veckor innan kuddarna kommer.

Jag klarade det!

Första träningsmålet: att orka springa 5km - CHECK!

Idag var jag på efterkontroll och fick ok att börja springa. Jag skulle ta det lugnt och springa på mjukt underlag. Jag bestämde mig för att jogga riktigt långsamt på närmsta grusväg och vända efter 2,5km. Jag passade på att påbörja Rönnisch running school med Lofsan eftersom mitt nästa mål är att springa 5 km under på under 30 minuter den 20 maj (Vårruset i Norrköping). RRS är visserligen på sex veckor och det är fem veckor tills det är dags för mig men jag hoppas att det fungerar ändå. Första passet var att springa långsamt i 32 min. Om man inte orkar hela tiden ska man gå tills 4 minuter har gått sen börja springa igen osv. Jag orkade faktiskt springa (eller det kanske kallas jogga) hela tiden och lite längre till och med. Jag höll ett tempo på knappt 8 min/km. Det är verkligen långsamt, det kändes nästan stappligt men jag ville verkligen klara 5 km. Jag orkade rent konditions- och styrkemässigt men fick lite ont i höfterna. Jag antar att foglossningen har påverkat rätt mycket så det är belastningen som känns nu. Jag får väl helt enkelt ta det lugnt och låta höfterna vänja sig vid joggning ett tag innan jag börjar kuta på lite snabbare.

Jag klarade det!

Jaha, det känns ju toppen att mitt första delmål är avklarat. Nu ska jag unna mig en skopåse/väska (mycket sexigt) till mina orienteringsskor. Kanske inte det roligaste men ganska praktiskt. Nu ska jag fundera ut vad jag ska unna mig när jag klarar 5 km under 30 min!

Alltså, så himla härligt att kunna springa igen! Jag är så glad!

coreträning

Jag har ju nämnt tidigare att jag tränar med appan Mammamage. Nu har jag gjort två nivåer och det känns redan som att det gör ganska stor skillnad. Jag upplever nästan ingen separation alls, även om jag tyckte och tycker att det är svårt att avgöra hur stor den var/är. Ett tydligt tecken är i alla fall att när jag lutar mig bakåt när jag sitter utan ryggstöd så blir inte magen alls lika "kantig" som förut. Den är mycket plattare när jag spänner helt enkelt. Det måste ju betyda något, eller hur?!

I går köpte jag dessa grejer. Jag blev inspirerad av Alla kan träna - Ida och hennes vän Annika att göra min egen TRX. Jag har aldrig tränat med en sån men sett på tv när folk gör det och alltid tänkt att jag vill prova. Jag misstänker dock att det mest blir maken som tränar med den till en början eftersom jag fortfarande "rehabiliterar" magen efter graviditeten. Men snart så kanske det går...

Idag får jag se vad som händer. Jag har så mycket som jag vill och borde göra. Städa borde stå som prio ett men kanske att det blir träning och öppna förskolan istället. En får se vad det blir...

Det här med måldagar har runnit ut i sanden lite här på bloggen men jag har hittat en list-app (halleluja, jag som älskar listor) och i den skriver jag upp stora och små mål och det fungerar faktiskt bra! Jag har hamnat i någon sorts amningskoma tror jag så jag glömmer typ allt hela tiden. Jag måste skriva upp vad jag ska göra annars blir det inte gjort.

Långlördag med barna

Idag har varit en bra dag. Jag fick träna i nästan en timme (cyklade och styrketränade). Älskade ungar som var glada och nöjda under hela tiden. Knut var vaken och satt med uppspärrade ögon under hela tiden som jag cyklade. Han såg sjukt förvånad ut. Så himla gullig! Iris lekte själv och med mig. Hon instruerar vem jag är och ibland även vad jag ska säga. Jag flåsade fram enstaka ord och hon verkade nöjd med det.

Jag var tvungen att ta dubbla cykelbyxor idag för när jag satte mig på cykeln gjorde det lite för ont för att jag skulle orka fortsätta. Jag köpte ett par rätt så dåliga byxor och david har ett par rätt så dåliga. Två dåliga blir ett bra?

Sen gick jag och mamma promenad med ungarna i springvagnen. Iris fick ta med sin balanscykel och cyklade lite på grusvägen. Hon börjar bli riktigt säker nu.

Jag har fått skavsår i öronen också. Iris säger "mamma" ungefär 20 gånger innan varje sak som hon vill berätta. Dessutom sätter hon igång och bara tjatar så fort jag pratar med någon annan. Jag blir så oerhört trött i huvudet av det. Dessutom har hon gnällt väldigt mycket idag och det provocerar mig nåt enormt.

I morgon åker jag till Stockholm för ett besök på trädgårdsmässa och ett besök på biltema. Så ska jag få träffa en kompis med lite ny bebis. Ska bli så mysigt! 

hemmaträning

Ja, så här ser det ut när jag tränar hemma. Lillen somnar när jag cyklar. Det låter ganska mycket och det verkar lugna honom. Stora tjejen badar och börjar som synes bli lite för stor för baljan. Får se om vi måste skaffa badkar nu?

det gör inget

Jag har ett nytt sätt att tänka när det gäller sötsug. Jag brukar tycka det är så jobbigt att vara sugen på sötsaker. Det blir liksom det enda som jag kan tänka på. Jag håller på och dividerar med mig själv om jag ska äta något eller inte och vad jag ska äta och i så fall hur mycket. Mitt nya tänkesätt är "det gör inget". Alltså: jag tänker "jag är jättesugen på kakor, men det gör inget". Konstigt nog hjälper det!

Sjukdom mm

Stora tjejen blev magsjuk i tisdags. Kräk och diarré. Hipp hipp HURRA! Tur att vi har en stor tvättstuga med stor tvättho och fungerande tvättmaskin och tumlare. Så sjukt jobbigt att vara med om detta om man tvingas skölja i badkar och låta ligga i nån äcklig hög tills man får tillgång till tvättstugan. Ser du, jag ser det positiva i det här! Vad har hänt egentligen? I alla fall är hon typ frisk nu. Äter vad hon vill (för det står det på alla rådgivningssidor att de ska) och just nu är det smörgåsrån med smör och proviva nypon. Lös i magen är hon och tydligen är det inte helt ovanligt att det fortsätter i 1-2 veckor. Jag skriver inget om resten av familjen och sjukdomsstatus...

I morgon ska jag åka till mitt jobb! Det ska bli så roligt att träffa alla igen. Jag ska vara med på fredagsfikat, det gäller att komma rätt dag :-) sen ska jag ha ett medarbetarsamtal. Känns lite märkligt men samtidigt bra. Någon gång ska jag ju börja jobba igen. Efter det ska jag passa på att träffa en föräldraledig kollega. 

Nu närmar sig löppremiären med stormsteg! Jag drömde häromdagen att jag "fuskade" och stack ut och sprang lite. Känslan var att jag tassade fram med fantastisk spänst och det gick hur fort som helst. Jag vaknade och var helt lycklig. Inser dock att det snarare kommer att vara "skump skump stånk stön pust skump" men jag längtar faktiskt efter det med! 

Det är något särskilt med fredagar

Trots att jag är ledig alla dagar i veckan får jag olika känslor på de olika dagarna. Fredagarna är härliga tycker jag. Maken är ledig och vi brukar hinna att göra en massa helggrejer och sen har vi ändå lördag och söndag kvar! Idag far vi mest runt. I ska till tandläkaren för första gången och maken följer med henne. Sen far de till gymmet och tränar/är på barnpassningen. Jag passade på att ta lite sovmorgon som nu ska följas upp med ett intervallpass på cykeln. Sen ska jag och liten åka till BVC och läkarbesök. Låter som en bra dag i mina öron. Undrar vad vi ska äta ikväll?

Ryggen är bättre idag men inte bra. Det gör mindre ont i själva ryggraden och mer i musklerna runt om. Det är väl bra antar jag. Kunde cykla ok men cykelbyxorna jag köpte verkar inte vara något vidare. Jag fick rejält ont i rumpan betydligt snabbare än när jga har kört med makens byxor. Ja, så går det väl när en köper det billigaste som finns...

Jag har hittat mitt gamla gummiband så nu kan jag köra lite mer styrka också. Jag har dessutom rotat fram ett träningsprogram som jag hade när jag hade ont i mina knän. Jag tänkte vara så duktig att träna förebyggande innan jag börja springa, så att inte det knä-onda kommer tillbaka. Jag pratade med min kompis som är sjukgymnast och hon tipsade mig om vad jag ska göra för att inte få ont igen. Tänk att jag kanske lär av mina misstag ändå.

Jag har lite bekymmer med min hud (har typ alltid haft). Jag blir otroligt lätt torr och har svårt att hitta tvål och andra rengöringsprodukter som inte torkar ut helt fullständigt. På vintern tror jag typ en gång i veckan att jag har löss men det är bara samma gamla torra hårbotten som gör sig påmind. Dessutom är det inte helt ovanligt att det börjar sticka och klia i huden medan jag står i duschen. Så torr att det kliar när man är blöt alltså! Jag har använt en tvål som har funnits på apoteket. Den har fungerat ganska bra i flera år. Problemet nu är att den har utgått ur sortimentet. Alla apotek vill ha sin egen variant och inte sälja något som såldes på gamla statliga apoteket. Det finns nya varianter men orka hålla på och köpa snarlika produkter för att troligtvis inse att de inte fungerar lika bra (pessimist, javisst!). Min kära make kom med förslaget att fråga sin arbetskamrat som gör sina egna produkter (nåt ayurvediskt, har dålig koll på sånt).

Jag är positiv till att någon gör egna produkter för att jag tänker att det innehåller mindre skit än i vanliga men jag är skeptiskt till en del av tänket bakom eller kanske till och med flummet. Dessutom är jag ju allergisk mot en massa "naturliga" saker så som gräs- och trädpollen och allt som liknar det. Det känns inte så bra att då blanda i en massa växter som jag kanske reagerar mot. Men samtidigt kanske det är på grund av alla kemikalier som finns runt omkring oss som jag är allergisk. Jag är helt enkelt väldigt splittrad i frågan. Jag är liksom för "gröna vågen"-tänk vad gäller närproducerat, enkelt och naturligt men mot "flum". Jag är för vetenskap men mot alla kemikalier och all miljöpåverkan vår vanliga livsstil har. Verkar det förvirrat? Det är det!

I alla fall har jag bestämt mig att prova eftersom makens arbetskamrat plockade ihop ett litet testpaket till oss. Jag har duschat en gång (tvål, schampo, balsam, hudlotion) och jag måste säga att jag är glatt överraskad. Det känns riktigt bra! Den enda nackdelen är att jag tycker att det luktar lite för mycket men det kanske jag kan påverka eftersom jag kan prata med hon som gör produkterna. Dessutom berättade maken att om jag gillade produkterna så skulle jag få en ansiktsbehandling och genomgång av produkter att använda särskilt till ansiktet. Jag får se hur det blir med det. Måste ju testa grejerna lite till innan jag kan göra en riktig utvärdering.

Som en gammal gubbe!

Ryggen skadad! Jag kan typ inte röra mig normalt efter en stunds stillasittande. Det gör sjukt ont i ryggen. Jag blev lite stressad när jag skulle gå från föris i morse. Iris blev ledsen och jag fick bara lämna för att det inte skulle bli värre (jag vet att hon blir glad typ exakt när jag har försvunnit utom synhåll). Jag ville skynda mig därifrån så att det inte skulle bli värre och lyfte upp Knut, som satt i babyskyddet, lite hastigt och oförsiktigt. Det högg till i ryggen och sen har jag inte kunnat lyfta, gå, sitta eller böja mig utan ganska mycket smärta. Hoppas att det går över tills i morgon. Måste tänka mer på hur jag lyfter och bär. Det märks så himla tydligt att mag- och ryggmusklerna inte är återställda än och om jag inte aktivt tänker på att aktivera de när jag lyfter går det så här.

Gick i alla fall en ganska lång promenad i skogen (på cykelväg) idag. Det var skönt att komma ut i skogen och få lite motion. Jag har skrivit förut men jag längtar verkligen ihjäl mig tills jag får sticka ut på stigarna alldeles själv och bara springa!

Målmålmål

Det är ju måndag idag. Förra veckan nådde jag mina mål! Hurra!

Jag har nya träningsmål den här veckan. Jag har gjort en lista med träning/vardagsmotion som jag ska prioritera in varje dag. Målet blir således att följa listan.
Jag ska också ta tag i minst en hög med "viktiga papper" i sovrummet. Jag har påbörjat världens sortering men inte lyckats slutföra. Nu får det bli minst en hög i veckan tills det är klart.

Jag fick in ännu ett träningspass på cykeln idag. Det är så skönt. Jag blir så mycket gladare och mer harmonisk. Jag älskar't!

Jag har fått med mig minst en vän som vill springa vårruset med mig. Det känns bra. Skulle kännas katastrofalt dock om jag inte kan/får springa. Jag har slutat med viktväktarna för tillfället (eller egentligen för snart två veckor sen. Jag kände att det påverkade min amning för mycket och valde att lägga ner. Trots att jag inte riktigt har brytt mig om vad jag äter så har jag gått ner 0,5kg och framförallt tappat massor med centimetrar. 9cm runt midjan och 3 runt höfterna. Det känns som att jag är på rätt väg. Jag tror att träningen med appen mammamage är största orsaken till midjemåttet. Toppen alltså! Jag fortsätter med den!

andas och räkna till 10

Idag har varit både toppen och botten. Var en sväng på en barnbasar och köpte lite kläder till barnen. Det var bra. Dessutom träffade jag en kompis som jag inte träffat på länge. Under tiden var Iris hos min mamma och hade det toppen. Det blev desto värre när jag hämtade Iris. Hon var ganska trött efter att ha ätit lunch. Jag tänkte i min enfald att hon skulle somna i bilen på vägen hem och sen skulle allt vara frid och fröjd. Ack vad jag bedrog mig. Hon höll sig vaken genom att skrikgråta om allt som var fel. Och precis allt var faktiskt fel så hon kunde hålla på ett tag. Hon fortsatte medan jag gick in med lillebror och alla saker och sen när jag gick in med henne. Hon fortsatte sen skrika och sparka och spotta och skrika och gråta och skrika lite till medan vi gick upp och lade oss i sängen för att vila. Det tog utan överdrift minst 40 min att få henne lugn och sovande. Under tiden hade jag definitivt inte en av mina bästa stunder som mamma. Jag klarade liksom inte av att bemöta skrikandet på ett vettigt sätt. Mitt under katastrofen så vaknade så klart Knut och ville äta. Så himla typiskt! Jag kände mig som världens sämsta mamma just då och ville bara gå därifrån och gråta, men det gick ju inte.

Iris somnade i alla fall och jag fick Knut att somna om och sen kunde jag äta lunch, dricka kaffe och äta lite choklad och återfå tålamodet. När Iris sen vaknade i timme senare så kändes det faktiskt ok. Iris verkade rätt glad också. Så nya tag och mer tålamod till mamman! I kväll ska jag försöka vara en bra mamma!

härliga helg

Nu sitter vi i soffan och väntar på två av mina barndomsvänner som ska komma hit och äta lunch. Det ska bli kul att ses. Maken jobbar idag så jag är hemma själv med båda barnen. Jag har trots det hunnit träna. Det hann bli lite cykling och ytterst lite magträning. Lillen gillar ljudet av magnetrullen på trainern så jag kan ställa honom ganska nära så han ser mig och sen somnar han till ljudet (nästan dånet) av cykeln. Perfekt! Storasyster tittade på lilla sportspegeln som visade friidrott. Hon passade också på att träna lite längdhopp i vardagsrummet.

Igår kunde jag också träna lite på cykeln. Det var skönt. Innan klockan tio var både lite kondition och styrka avklarad. Jag har snabbt kommit in i träningssuget. Det känns bra. Jag har ju verkligen saknat konditionsträningen under graviditeten och var lite orolig att det skulle vara segt att komma igång. Det har det inte alls varit. Jag har såklart ganska dålig kondis men känslan efter träning är som vanligt. Jag blir glad och harmonisk och orkar göra så mycket annat. Det värsta är bara att jag längtar ihjäl mig tills jag får springa. Nu är det bara två veckor kvar tills efterkontrollen och jag hoppas (och räknar med) att jag får ok att springa då.

Jag kom mig äntligen för att färga håret igår. Nu är det rött igen. Inte lika intensivt som när jag har gjort det på salong men det är för dyrt i nuläget.

Nej nu får de komma, jag är hungrig!

Påsk

Iris fick inte vara påskkärring idag. Eller fick och fick. Om hon hade velat hade hon självklart fått det men vi har liksom inte introducerat det än. Är man värsta hemska föräldern då eller? FB, instagram och bloggar svämmar ju typ över med småbarn som är utklädda. Det verkar som att alla firar påsk så himla mycket. Jag, eller vi, är inte så jätteintresserade av våra traditioner men samtidigt tycker jag att det skulle vara mysigt för Iris att uppleva. Det kanske mest är för att jag har glada och härliga minnen av att fira t ex påsk. Men jag tänker att hon typ inte kommer att minnas den här påsken i alla fall eftersom hon är så ung. Vi får en ny chans nästa år...

En ny cykel

Vilken materialsport alltså! Nu har jag helt plötsligt gått och köpt en, för mig, ny racercykel. Till det behövs det ju ett par skor och vadderade byxor så man står ut med själva cyklandet. Dyrt som skrutt men det finns liksom inget mellanting. Om jag ska kunna cykla med maken så duger det inte med en skruttig gammal damcykel. Det går inte att hänga med då. Dessutom är ju känslan en helt annan.

Jag premiärcyklade igår (inne) och det var sjysst! Jag måste träna lite inne innan jag vågar ge mig ut på vägarna. Clipsen i skorna var rätt svåra att sätta i och lossa och det måste jag ju ha full koll på innan jag ger mig ut. Jag vill inte gärna ramla var och varannan gång jag ska kliva på eller av cykeln.

Ny vecka, nya mål

Jag klarade mina mål förra veckan. Förutom att jag bytte promenader mot cykling. Det känns bra!

Idag ska min kära vän Ebba komma och hälsa på. Hon bor i Paris så vi ses inte så ofta. Det ska bli roligt att träffa henne och få visa upp Knut. Tänk att Ebba och jag har varit vänner i 28 år!

Veckans mål blir liknande förra veckan. Jag ska antagligen köpa mig en egen racercykel så minst et pass på den vore ju bra. Sen minst två styrkepass och en promenad. Dessutom MÅSTE jag ringa till tandläkaren den här veckan. Det är alldeles för längesen jag var där.

I helgen var vi på kalas hos storasyster som bjöd på våfflor. Det var trevligt att träffa hela släkten.

Jag ska försöka lägga upp lite mer bilder på bloggen. Jag tänker att det är roligare att läsa när man får lite bilder till.

Jag har funderat på det här med läsare. Jag skriver ju för mig själv. Att våga skriva något (vad som helst) på nätet som vem som helst kan läsa. Däremot så skyltar jag ju inte med bloggen så det är inte många som vet att den finns. Jag vet inte hur många som läser (om det finns någon) och jag vet inte om jag vill veta. Kontrollmänniskan i mig och nyfikenheten vill veta men inte den sidan som censurerar och fegar ur när det kommer till nätet och texter.

Jaja, så småningom kanske jag blir lite modigare och visar mig mer än nu...

ömhet

Eftersom vädret är som det är och jag inte tänker pina mig ute med promenader så fick jag tänka om med träningen. Jag bestämde mig för att cykla lite på makens racercykel. Jag har inte vågat innan, mest på grund av den brutala sadeln, men idag fick det bli premiär. Jag lånade hans skor (har ju inga egna) storlek 46, men det gick ganska bra trots 6 storlekar för stort. Jag klarade 20 minuter och jag misstänker att jag kommer ha grymt ont i rumpan i morgon och några dagar framöver. 

Kolla in sadeln!

Ingen vaddering där inte!

Det var ganska roligt att cykla på en riktig cykel inne, även om ute är att föredra. Jag är lite sugen på att skaffa en själv så att jag och David ska ha något som han gillar gemensamt. Jag har ju trots allt lyckats med att få honom att börja orientera så något kan jag ge tillbaka tycker jag. Det är roligt att ha 

någon idrott/träningsform som man kan ägna sig åt tillsammans även om den mesta träningen när man har småbarn sker enskilt. 

En helt annan grej som har hänt nu är att Knut har blivit flintis. Han ser på riktigt ut som en gammal gubbe helt utan hår uppe på huvudet med ganska mycket hår runt om huvudet. Jag hoppas att det växer ut snabbt, det ser så himla märkligt ut (lite läskigt nästan). 

Vårrusa?

Jag funderar på hur jag ska nå mitt mål för våren att klara 5km på 30min. Kanske kan ett lopp vara bra morot?! Jag har ju tidigare inte direkt varit en tävlingsmänniska men jag vet att viss yttre press kan sporra mig mer än vad jag oftast kan när jag tränar själv. Ska försöka ragga någon eller några som vill rusa med mig så blir det lite roligare.

Snö

Jag undrar hur mina promenadmål ska nås den här veckan. Det snöat hur mycket som helst just nu och det är inte helt lätt att gå promenad här ute på landet när det snöar. Det tar ett tag innan röjningen är klar och dessutom kommer det att snöa typ hela veckan. Ja ja, nog gnällt!

Jag har bestämt att om det inte snöar i helgen ska jag åka lite längdskidor. Då har det gått 5 veckor sen förlossningen och jag har inte haft ont på en vecka nu. Jag inser att det kanske inte går men nu när det fortsätter att vara vinter känner jag att jag måste prova i alla fall.

vardag

Idag börjar vardagen " på riktigt" här hemma. Maken arbetar och dottern har 15-timmarsvecka på förskolan. Vi verkar vara friska allihop! Den här veckan ska vi fortsatt ta det lugnt med att träffa folk eftersom vi kanske fortfarande smittar och dessutom är det bara bra för Knut att återhämta sig lite till innan vi utsätter oss för nya baciller

Förra veckans mål gick sådär eftersom jag blev sjuk. Jag hann i alla fall gå två långpromenader och styrketräna en gång. Nästan hälften av målet uppfyllt alltså! (försöker vara positiv här)

Mål för den här veckan:

Gå långpromenad minst två gånger och styrketräna minst två gånger.
Så lite olika fröer (skulle vi ha gjort för flera veckor sen men det blir liksom aldrig av).
Påbörja en plastsanering av barnrummet.

Då kör vi!

Premiär

Idag har jag klarat två barn helt själv! Eller inte helt själv hela dagen men i alla fall på em-kväll. Iris åkte och badade med farmor och farfar på morgonen och jag och lillen åkte med min mamma på bo-mässa. Sen åt vi allihop lunch hos min mamma. Jag ville ha lite stöd så jag inte bara skulle bli sittande i soffan ammandes med Iris helt uttråkad. Det som hände då var så klart att Knut sov som en stock hela tiden hos mamma och vaknade lagom tills vi skulle hem. Sen har han varit ganska orolig under hela kvällen. Vi åt rester (tack och lov för mikrovågsugnen!) och sen hann faktiskt Iris och jag att baka äppelmuffins. Det var nattningen jag var mest orolig för. Ville inte behöva amma Knut när jag skulle mysa med Iris och få henne att somna. Det gick bra att läsa men sen började Knut att knorra och jag var tvungen att amma honom för att han skulle bli lugn. Det kändes ändå som att det var ok med Iris. Hon blev inte svartsjuk eller ledsen. Nu sover båda knoddarna och jag kollar TV. Skön kväll ändå! Nu längtar jag bara på att maken ska komma hem från jobbet.

Bakslag

Det här med att bli sjuk är ju... surt.

Jag tränade lite styrka i söndags, gjorde lite tåhävningar och fick träningsvärk i måndags. Inget konstigt med det. I måndags gick jag en väldigt lång promenad. Det blev 8,5km (med väldigt dåligt väglag periodvis) vilket var ca 4km för långt. Det meddelade i alla fall mina höfter efteråt. I tisdags kom sen träningsvärken från helvetet till mina vader. Lite senare kom febern och ännu lite mer ont i höfterna. Så himla typiskt att jag ger mig ut på längsta promenaden på evigheter dagen innan jag blir sjuk. Det känns liksom som att det blir så mycket värre när man har tränat innan sjukdomen bryter ut.

I alla fall så gick febern först över och sen kom den tillbaka i sällskap med lite magröj. Kul!

Nu verkar jag i alla fall vara på bättringsvägen och hoppas på att kunna gå promenad i morgon med. Mina mål är ju svåra att nå. Tror inte att jag riktigt pallar med tre långa promenader och tre styrkepass på de tre resterande dagar som är kvar på veckan.

Har också laddat ner appen mammamage för att få lite stöd i träningen med magen. Efter första graviditeten gick magmusklerna ihop snabbt och enkelt kändes det som. Samma känsla var det med bäckenbottenmuskulaturen. Den här gången känns det däremot som att det kommer ta lite längre tid och att jag aktivt måste träna rätt för att det ska bli bra igen.

Måldag

Som jag skrev tidigare kör ju Elaine Eksvärd med måldag (istället för måndag). Jag tänkte att jag skulle göra detsamma. Prova i alla fall.

Den här veckan är första veckan då jag är hemma själv med Knut. Iris är på förskolan och det är jag som lämnar och hämtar. Mycket logistik alltså! Knut är definitivt på bättringsvägen och det känns skönt.

Mål för veckan:

Gå lång promenad minst 4 gånger
Styrketräna minst 3 gånger

planerar mycket hinner inget

Jag hade glömt hur det är att ha bebis. Det är lugnt men ändå hinner man inget. Jag försöker planera men det kommer hela tiden saker i vägen. Amning, blöjbyte, blodsockerfall osv. Jag inser att oftast är det hygienen som blir lidande. Att hinna med en dusch är inte så lätt som man kan tro.

Idag har vi i alla fall hunnit med en promenad i snabbt tempo och jag hann köra ca 10min styrka efter innan det var dags att amma igen. Så nu sitter jag här i svettiga träningskläder och drömmer om en dusch medan jag försöker få liten att somna med ena handen och bloggar med den andra.

Träningen går bättre och bättre. De två senaste promenaderna har varit både längre och snabbare utan att jag har fått ont. Det känns toppen! Jag längtar så oerhört efter att få springa nu men jag får hålla ut ett tag till.

RS

Tänk vilken början på livet. Knappt två veckor gammal blir liten förkyld och på tvåveckorsdagen måste han åka ambulans två gånger. Först till vårt sjukhus och sen vidare till större sjukhus som har barnläkare. Nu är vi här, för andra dygnet, och liten hostar världens segaste slem. Jag gråter när jag tänker på hur liten och hjälplös han är. Men det är bra här, vi får hjälp och han blir bättre. Vi får stanna fast vi kanske inte måste. Hänsyn tas till att vi bor långt borta, det är bra tycker jag!

Nu vill jag bara att han ska bli frisk. Och jag vill komma hem till resten av familjen och få lite vardag. Jag längtar till vardagen och till att få sova i samma säng som min stora flicka. Jag saknar henne, och hon mig. Snart är liten så stor att det är lättare för mig och D att dela på jobbet med båda barnen så att vi kan ge och få lika mycket till/av båda istället för att som nu ta hand om en var. Jag vill att tiden ska gå så att K inte är så liten och hjälplös längre. Han jobbar i alla fall på det. Går stadigt upp i vikt. Verkar som att mjölken är mer som grädde eller smör med tanke på hur snabbt det har gått, även om han nu står still eller till och med gått ner lite. Han har redan fått lite reserver tack och lov!

sockersockersocker

Jag bestämde mig under graviditeten att jag skulle gå med i viktväktarna för att få koll på maten och hjälp att gå ner i vikt. Jag gick upp 24kg den här gången (jämför med 14kg förra!). Jag hade tänkt att efter ca en månad gå med för att få hjälp att börja äta lite mer nyttigt. Jag ändrade mig dock efter en och en halv veckas frosseri och helt sjuka mängder socker. Jag kände att det här kan bli riktigt jobbigt och jag hade svårt att bryta själv (beroende?) så jag gick med lite tidigare. Det känns bra. Eftersom jag helammar behöver jag egentligen inte tänka på hur mycket jag äter men det hjälper mig när jag ser att godis och kakor är så "dyrt" när det gäller hur mycket jag bör äta på en dag.

På träningsfronten händer det inte så mycket. Dels för att jag måste ta det lugnt och dels för att jag har blivit förkyld. Jag tränar bäckenbottenmuskulaturen flitigt. Jag vill få ok av barnmorskan att jag kan börja springa igen. Annars är det promenader som gäller. Jag kan tyvärr inte gå så långt än så länge. Foglossningen gör sig påmind efter ca 2km så det har inte blivit mer än 2-2,5km men det är skönt att ändå kunna gå så långt! Jag funderar på om det blir värre om det gör ont eller om lite smärta är ok utan att förvärra problemen. Det är så tråkigt att vara så orörlig och otränad!

Jag har bestämt mig för att sätta upp lite träningsmål.

Mitt långsiktiga mål är att springa fjällorienteringen. Hellst med min pappa (om vi är friska och tränade samtidigt nån gång). Det är nog inte rimligt att tro att jag klarar det i år utan satsar på 2014 istället.

Lite mer kortsiktigt har jag tänkt:

I vår
att klara att springa 5km
att springa 5km på 30 min

I sommar
att springa 10km
att springa 10km på under 60min

I höst
att på orienteringstävling klara D21-bana med 10min/km banlängd. (Jag tror att det ungefär innebär att hålla 5min/km-tempo i skogen).

Jag har också tänkt att jag ska belöna mig med tex något nytt att träna i eller något annat som jag vill ha eller göra.

Nu ska jag försöka sova lite och hoppas att jag är frisk när jag vaknar!

Äntligen!

Så har jag blivit tvåbarnsmamma! Äntligen!

Förlossningen startade lördagen den 16/2 (7 dagar över tiden) och klockan 11.41 på söndagen den 17/2 föddes lilla Knut. (Återkommer med en förlossningsberättelse). Det känns fantastiskt! Nu har det ju gått lite drygt en vecka och vi har varit hemma sen i onsdags. Jag och lilla K stannade på BB till onsdagen medan David stannade en natt med oss och sen åkte hem till storasyster. Det fungerade faktiskt bra. Innan hade jag tänkt att jag absolut inte ville stanna själv på BB men väl där så kändes det som det bästa alternativet. Lilla K snuttade och ammade typ konstant i tre dygn och det hade varit jobbigt att vara hemma hos I men ändå inte kunna vara med henne. Nu saknade hon mig men jag tänker att det är bättre att sakna någon som inte är där än att känna att mamma inte har tid för en.

Nu har vi tyvärr drabbats av sjukdom här hemma. I har fått en rejäl förkylning eller influensa och vi gör vad vi kan för att inte sitta lilla K. Det är inte det lättaste. Det skulle kännas jobbigt om K blev sjuk bara en vecka gammal. Han har dock redan fått lite "reserver" så han skulle nog klara en ev sjukdom ganska bra. Han har gått 470g sen i onsdags (på fem dagar!). Skönt att veta att amningen fungerar! Han har redan börjat få dubbelhaka.

Nej nu ska jag försöka sova lite. Sömnen blir som bekant lite upphackad med litet spädbarn i familjen!

Murphy's lag

I:et sover ganska bra på nätterna och de senaste månaderna har det gått väldigt lätt att natta henne (peppar peppar). Hon brukar vakna efter 02.00 någon gång och då kommer hon in till oss och sover vidare. Sen väcker David henne vid 7 när de ska gå upp för att åka till förskolan. Minst varannan gång är det så att David får väcka henne. De andra gångerna vaknar hon strax innan, typ 10min, vilket känns helt lugnt. Nu kommer vi till problemet. Varje dag som I är ledig och vi alltså skulle kunna få lite sovmorgon vaknar hon senast, absolut senast kl 6. Då vill hon gå upp och hon säger att hon är hungrig och det är helt omöjligt att få henne att somna om. Så himla irriterande! Vi har provat det mesta. Gå och lägga sig som vanligt eller låta henne vara vaken lite längre, spelar ingen roll. Dricka välling, äta kvällsmacka eller ingenting, spelar ingen roll. Det är som att hon känner på sig att vi har en förhoppning att åtminstone få sova till 8 och därför vaknar alldeles för tidigt. Nu har det gått så långt att det skulle kännas som sovmorgon om vi fick sova till 7. Det är ju sjukt! Det är ju vanlig tid att gå upp för oss och inte alls någon sovmorgon!

Jaja, vi får väl glada så länge hon somnar lätt och gråtfritt på kvällarna och inte vaknar mitt i natten.

KOM UT NU!

Vad är grejen med min livmoder och att hålla bebisar kvar som gisslan i den. Så himla härligt är det faktiskt inte att vara höggravid!

I lördags var det beräknat. Nu är det torsdag. Jag är sjukt frustrerad. Varje kväll har jag lite känningar och får upp hoppet och sen händer INGENTING. Jag vill verkligen inte bli igångsatt igen, det var inte så bra tycker jag. Jag skulle verkligen vilja att det börjar av sig själv. Nu.

Så, kom igen bebisen, vi har det rätt mysigt här utanför också!

Förlossningstankar

Jag funderar ganska mycket på förlossningar just nu. Dels hur det var när I föddes och dels hur det ska bli när Liten föds. Vi förberedde oss ganska väl inför Iris förlossning med föräldrakurs och profylaxkurs. Jag läste, i vanlig ordning, på ganska mycket, både i böcker och på nätet. Jag insåg nog då att den bästa medicinen för min oro och stress är kunskap. Jag är ju lite av ett kontrollfreak men jag insåg då att det inte finns en chans att man kan kontrollera en förlossning. Det blir som det blir.

Jag ville helst inte ta någon medicinsk smärtlindring. Mest av kontrollbehov tror jag. Jag är verkligen ingen förespråkare för att utstå smärta utan tar gärna den smärtlindring som erbjuds i andra sammanhang. Under förlossningen däremot så ville jag vara 100% närvarande (trodde jag i alla fall) och jag var därför tveksam till lustgas. Ville inte känna mig drogad. Epidural var jag helt ärligt lite rädd för. Det förvånade mig ganska mycket då jag är helt orädd för nålar och sprutor. Jag är en sån som gärna tittar när någon tar blodprov på mig. Jag tror att det obehagliga är att man får en nål och slang (som sitter kvar) i ryggen. Jag ville därför helst inte ta någon sådan heller. Den smärtlindring jag ville ha var TENS, akupunktur, massage och andning. Därför gick vi profylaxkursen.

Allt blir inte som man har tänkt sig. Iris ville inte komma ut. Inte en enda förvärk hade jag. 13 dagar efter beräknad dag fick vi tid för igångsättning. Det var inte så kul men då var jag glad att slippa vara gravid längre. Jag fick allt som finns för att sätta igång en förlossning. Veckan innan fick jag två hinnsvepningar (inte så jätteskönt om man säger) som inte hade någon effekt. Väl inne på sjukhuset kom förlossningen igång med medicinens hjälp. Trodde vi, det visade sig att de första 5-7 timmarna bara var pinvärkar. Det hände ingenting men gjorde rätt ont. Sen gick det långsamt men i alla fall åt rätt håll. Jag använde mig av profylaxandning och TENS som smärtlindring. Det fungerade riktigt bra. När jag hade öppnat mig 4-5cm ville de börja hålla mer koll på Iris i magen och jag var i stort sett konstant uppkopplad på CTG. Det var lite jobbigt att sitta fast med sladdar men det gick ok. Efter ett tag (jag skulle gissa efter totalt ca 14-18 timmar) vill de sätta en skalpelektrod istället och då fick jag inte använda TENS längre. Det var sjukt jobbigt. Helt plötsligt försvann den bästa smärtlindraren. Nu började det bli väldigt jobbigt. Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova lustgas. Min tidigare oro för det och känsla av att inte vilja bli lite snurrig hade nu ersatts av en känsla av att jag gärna blir lite bedövad och "borta". Lustgasen fungerade utmärkt! Efter ytterligare 5-6 timmar var jag så trött och slut att jag inte orkade så mycket mer och då föreslog barnmorskan en epidural. Jag tackade jag men fick tyvärr vänta en timme innan narkosläkaren kunde komma och sätta den. Jag kanske också ska tillägga att jag kräktes ganska mycket under förlossningen och det bidrog ju definitivt till tröttheten. Jag fick liksom inte behålla något som jag åt så energiintaget blev minst sagt begränsat

Det var väldigt läskigt att få epidural tycker jag. Jag var tvungen att lägga mig ner på sidan. Värkarna gjorde väldigt mycket mer ont när jag låg ner än när jag stod upp. Sen måste man krypa ihop, inte så lätt med tjockismagen. Och sen kommer det värsta, när läkaren säger: Nu får du inte röra dig. Säg till om du får en värk! Jag tror inte att det som jag kommer ihåg hände på just det här sättet utan det är nog ett hjärnspöke men i mitt minne är det så att läkaren säger: Ligg helt stilla! och jag säger "VÄRK!" så de fick vänta med nålen i ryggen typ. I alla fall var det väldigt jobbigt innan bedövningen slog till. När den väl gjorde det satt den perfekt! Den satt jämt, jag kunde röra mig, hade ingen smärta men kände värkarna ändå. Äntligen fick jag vila lite. Tror till och med att jag slumrade lite mellan värkarna.

När ca 26 timmar har gått från den första pinvärken kommer den första krystvärken. Vilken kraft! Tyvärr fick jag inte börja krysta för jag var inte helt öppen än. Jag fick andas mig igenom några värkar och sen var det dags. Barnmorskan var orolig att jag inte skulle orka krysta för Iris låg fortfarande ganska högt upp men efter en "uppvisningskrystning" fick jag ok att fortsätta. Jag vet inte exakt hur länge jag krystade men jag tor i alla fall att det var minst 30 min. Värkarna avtog och de fick skruva upp droppet gång på gång. Till slut var det ändå klart. Ut kom den finaste lilla flicka man kan tänka sig. En bjässe hade vi fått veta på ultraljudet, men det stämde inte riktigt. 51cm 3400g är inte så jättestort tänker jag, i alla fall inte 2 veckor över tiden.

Man kan ju tänka sig att jag skulle vara besviken över förlossningen för det blev väldigt lite som jag hade tänkt mig och hoppats på men jag tror att vår förberedelse gjorde att vi på något sätt ändå var beredda på att det kunde bli annorlunda och att vi kunde känna oss nöjda med det. Jag tror att de viktigaste förberedelserna för mig var att tänka igenom olika scenarion för att vänja tanken vid att det inte alltid blir som man tänkt sig. Att ha en målbild långt fram i tiden, där även ett kejsarsnitt eller barnets ev sjukdom eller någon komplikation för mig fick "plats" rent tidsmässigt. Att ha tränat andning och förbereda det jag kunde men samtidigt ha en ödmjukhet och förståelse för mig själv och min kropp och inte lägga någon prestige i att göra på ett sätt som inte var önskat från början.

Nu väntar nästa förlossning. Jag har ungefär samma önskan inför denna som inför den förra men med kanske ännu större vetskap om att det verkligen inte alltid blir som man har tänkt sig. Vi har gått profylaxkurs igen för att fräscha upp kunskaperna. Det har varit bra. Det nya som jag har tagit med mig är att vi ska göra förlossningsrummet till vårt eget rum. Vi har bestämt att vi ska ha det mysigt där inne. Inte så ljust och bra musik. Förra gången var det som att vi var på besök i barnmorskornas rum. Det var alltid full belysning och vi vågade inte riktigt "ta kommandot". Nu har barnmorskorna uttryckligen sagt att de vill att vi "boar in" oss och att det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i rummet. Det känns jättebra tycker jag!

Jag ser fram emot förlossningen!

3 år

I dag, för tre år sedan, föddes vår dotter Iris. Tänk vilket äventyr som började då. Vilket härligt, läskigt och tålamodsprövande äventyr! Jag undrar om jag kommer att fortsätta att bli nostalgisk på hennes födelsedag?

Nu väntar vi på ytterligare en födelsedag. Det verkar ju i alla fall inte bli idag. Om det inte går med raketfart förstås).

Måldag

Jag läser Elaine Eksvärds blogg och hon har en grej som hon kallar måldag. Varje måndag sätter hon, och bloggvänner, upp mål för veckan. Det verkar vara en bra idé och jag kan känna mig lite sugen på att haka på. Just nu är dock det enda jag kan tänka på är att förlossningen ska starta och det kan jag ju inte överhuvudtaget påverka. Jag kanske ska börja när jag startar med träningen och "livet" igen.

Bland det svåraste med att vara förälder

Idag läste jag en ledare av Katrine Kielos om flickors självkänsla som fick mig att tänka på hur jag beter mig inför min dotter I, och hur jag vill vara så att hon ska bli så lycklig, trygg och nöjd med sig själv som möjligt.

Jag tänker mycket på vilka ideal jag förmedlar till min dotter. Jag är en person som sminkar mig från och till, periodvis gör jag det dagligen och periodvis inte alls. Jag försöker dock att alltid undvika att sminka mig när min dotter är med. Samma sak med att raka benen eller armhålorna. Jag gör det men vill inte visa henne att det är så det ska vara. Det känns väldigt dubbelt men jag vet inte hur jag ska göra på annat sätt. Även om jag rent teoretiskt tycker att alla, kvinnor och män, borde få se ut precis som de gör, utan att ta bort eller lägga till en massa, så har svårt periodvis att leva efter det själv. Jag känner mig inte tillräckligt självsäker för att gå barbent med mina håriga ben. Samtidigt önskar jag att I kommer bli så trygg med sig själv att hon inte måste följa de skönhetsideal som hon växer upp med

Det som fick mig att tänka efter ännu mer idag var att det stod något om att hur ska en 13-åring kunna lita på sin mamma när hon säger att hon är vacker när dottern aldrig har hört mamman uttala att hon själv är det. Jag är rätt nöjd med min kropp, vad den är kapabel till, och hur jag ser ut. Mitt missnöje som kan komma ibland handlar i stort sett alltid om att jag vill vara starkare eller snabbare, alltså vad jag kan göra med min kropp snarare än hur den ser ut. Jag ska försöka bli bättre på att visa min dotter att jag tycker om mig själv och min kropp. Att kroppen min är till för att leva med och göra fantastiska saker med snarare än att behaga andra.

Med det sagt så inser jag också att min "resa" som jag tänkte dokumentera här handlar väldigt lite om kilogram och väldigt mycket om vad jag kan klara fysiskt. Det är ju en stark kropp jag vill ha oavsett om jag hamnar under eller över 70kg.

En trött dag

Precis som jag trodde fick jag betala för promenaden igår. Jag hade rejält ont resten av dagen men det var det faktiskt värt. Det var så skönt att komma ut och få lite sol och frisk luft. Jag måste ha slagit något sorts all time low rekord med tiden dock. Jag gick ca 1,5km på ca 30min. Heja snigeln! Ja, ja det kan ju bara bli bättre.

På eftermiddagen ringde min kära syster och bjöd oss på middag. Det var himla härligt!

Idag har det varit en slappardag av rang. Jag har i stort sett inte rört mig från soffan. Har kollat skidor och vilat hela dagen.

Hoppas på en piggare dag i morgon då D jobbar hela dagen och jag och dottern är själva.

Inget januaribarn

Det känns som att jag redan har gett upp hoppet om att få ett barn. Jag vet att det låter dramatiskt men det är väl nåt försvar så man ska orka att gå över tiden antar jag. Det tänkta datumet är 9feb så det känns lite löjligt att redan vara så dramatisk men jag hade en känsla att det skulle bli ett januaribarn. I värsta fall har jag alltså 3 veckors graviditet kvar. Känns inte ok!

Idag skiner solen och det är isgata på gården. Jag funderar på om jag ska försöka mig på en promenad, kanske i skogen. Trots att jag är rekommenderad att inte gå promenader, särskilt inte i skogen. Men jag håller ju på att bli tokig här. Om jag inte får springa så kan jag väl i alla fall gå ut lite och få sol på mig och höra skogen lite. Då brukar jag må bättre. Problemen kommer väl senare i kväll med ont vid läggdags. Den dagen den sorgen...

Det gick ju sådär

Att blogga alltså!

Jag har svårt att hitta tiden och inspirationen. Eller egentligen är det nog inte inspirationen som tryter utan självcensuren som är för stark. Jag skriver ju för mig själv men ändå är det svårt att göra det, när det är på nätet. 

Nu tänkte jag göra ett nytt försök i alla fall. 

Kanske lite ny ingång på vad jag kommer att skriva om. Jag är höggravid nu. Väntar och längtar tills barn nr 2 ska komma till världen. Jag är sjukt trött på att vara gravid och jag känner mig stor och klumpig. Jag längtar intensivt efter att kunna träna igen. Jag har kunnat träna lite på gym ända fram tills förra veckan men nu gör foglossningen för ont för att det ska gå. Kondition däremot har jag inte kunnat träna sen i september och det är hemskt! Jag längtar efter att kunna gå promenader, springa i skogen eller gå på tunga intervallpass på gymmet.

Kanske kan jag hålla i bloggandet nu för att dokumentera min resa från, just nu, 87kg (men det finns risk att det blir mer) tillbaka till ursprungsvikten 67kg, från väldigt svag och otränad till stark, snabb och smidig.