Tänk vilken början på livet. Knappt två veckor gammal blir liten förkyld och på tvåveckorsdagen måste han åka ambulans två gånger. Först till vårt sjukhus och sen vidare till större sjukhus som har barnläkare. Nu är vi här, för andra dygnet, och liten hostar världens segaste slem. Jag gråter när jag tänker på hur liten och hjälplös han är. Men det är bra här, vi får hjälp och han blir bättre. Vi får stanna fast vi kanske inte måste. Hänsyn tas till att vi bor långt borta, det är bra tycker jag!
Nu vill jag bara att han ska bli frisk. Och jag vill komma hem till resten av familjen och få lite vardag. Jag längtar till vardagen och till att få sova i samma säng som min stora flicka. Jag saknar henne, och hon mig. Snart är liten så stor att det är lättare för mig och D att dela på jobbet med båda barnen så att vi kan ge och få lika mycket till/av båda istället för att som nu ta hand om en var. Jag vill att tiden ska gå så att K inte är så liten och hjälplös längre. Han jobbar i alla fall på det. Går stadigt upp i vikt. Verkar som att mjölken är mer som grädde eller smör med tanke på hur snabbt det har gått, även om han nu står still eller till och med gått ner lite. Han har redan fått lite reserver tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar