Det här med att jag låter 3-åringen leka ute själv trots farlig farlig väg och farlig farlig bäck. Ja, hon visar mer och mer att hon vill ta ansvar och gå själv till gammelmorfar som bor bredvid. Jag känner att min rädsla inte får stoppa henne så nu tänker jag att varje gång vi går ut går vi igenom var man får vara och var man inte får vara. Att hon måste vara inom synhåll och säga till om hon byter ställe och idag när hon var ute själv fick hon bara vara vid altanen så jag kunde se henne genom fönstret samt att dörren var öppen. Jag tänker att det är så vi får göra och sen successivt med åldern får hon större ytor att röra sig på. Det viktigaste är att hon ALDRIG går ner på stora vägen själv och att hon ALDRIG går till bäcken själv. Det är min största fasa, att det ska hända en olycka där.
En grej som hände igår appropå att hålla sig lugn trots bultande hjärta. Iris stod uppe på ett berg och mellan henne och mig ser jag helt plötsligt en orm. Den är närmre henne än mig och jag är fasligt rädd för ormar. Jag lyckades ändå lugnt säga till henne att hon skulle backa lite så hon inte stod så nära den. Då lyckades jag också se att det var en kopparorm/ödla och de är jag inte rädd för på samma sätt som snokar och huggormar. När hon frågade varför hon skulle backa sa jag att det låg en orm framför henne men hon kunde inte se den. När hon väl fick syn på den blev hon rädd och skrek. En ganska bra reaktion tycker jag eftersom det är bra att ha respekt för ormar eftersom de faktiskt kan vara farliga.
Idag ska jag på min första träningsdate på mycket länge. Det ska bli härligt, även om jag inte får springa så långt. Jag har mutat I med att hon ska få lördagsgodis i vagnen när vi springer. Annars brukar hon tycka att det är rätt trist att bara sitta i vagnen. Hon vill hellre gå eller cykla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar