Idag läste jag en ledare av Katrine Kielos om flickors självkänsla som fick mig att tänka på hur jag beter mig inför min dotter I, och hur jag vill vara så att hon ska bli så lycklig, trygg och nöjd med sig själv som möjligt.
Jag tänker mycket på vilka ideal jag förmedlar till min dotter. Jag är en person som sminkar mig från och till, periodvis gör jag det dagligen och periodvis inte alls. Jag försöker dock att alltid undvika att sminka mig när min dotter är med. Samma sak med att raka benen eller armhålorna. Jag gör det men vill inte visa henne att det är så det ska vara. Det känns väldigt dubbelt men jag vet inte hur jag ska göra på annat sätt. Även om jag rent teoretiskt tycker att alla, kvinnor och män, borde få se ut precis som de gör, utan att ta bort eller lägga till en massa, så har svårt periodvis att leva efter det själv. Jag känner mig inte tillräckligt självsäker för att gå barbent med mina håriga ben. Samtidigt önskar jag att I kommer bli så trygg med sig själv att hon inte måste följa de skönhetsideal som hon växer upp med
Det som fick mig att tänka efter ännu mer idag var att det stod något om att hur ska en 13-åring kunna lita på sin mamma när hon säger att hon är vacker när dottern aldrig har hört mamman uttala att hon själv är det. Jag är rätt nöjd med min kropp, vad den är kapabel till, och hur jag ser ut. Mitt missnöje som kan komma ibland handlar i stort sett alltid om att jag vill vara starkare eller snabbare, alltså vad jag kan göra med min kropp snarare än hur den ser ut. Jag ska försöka bli bättre på att visa min dotter att jag tycker om mig själv och min kropp. Att kroppen min är till för att leva med och göra fantastiska saker med snarare än att behaga andra.
Med det sagt så inser jag också att min "resa" som jag tänkte dokumentera här handlar väldigt lite om kilogram och väldigt mycket om vad jag kan klara fysiskt. Det är ju en stark kropp jag vill ha oavsett om jag hamnar under eller över 70kg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar