Vi åkte bil till kära modern (min alltså) och lämnade barna. Sen tog vi cyklarna och drog iväg till stans slalombacke. Blev lagom uppvärmning och sen var det dags för årets jobbigaste backträning. Den första i längsta och brantaste backen häromkring.
Jag hade bestämt att köra upp till högsta toppen. Det flackar av efter liftavsläppet och jag tänkte att det kunde vara bra att orka springa vidare efter det jobbigaste. Att inte sluta när det precis blir lite lättare. Det visade sig vara bra eftersom jag bara orkade springa (springa och springa, det kändes knappt som att jag ko framåt men det var i alla fall joggkänsla och inte gång) hela backen en enda gång (den tredje i ordningen). Jag var tvungen att gå i slutet av det brantaste de andra fyra gångerna och då var det bra för psyket att vara tvungen att börja springa igen i slutet av backen. Kändes också bra att i alla fall springa i början och i slutet när jag inte pallade i mitten. 400 m och 40 höjdmeter exakt var backen och jag kämpade på i drygt 4,5 min varje gång. SJUKT JOBBIGT! Men jag gjorde det och nu kan det bara bli bättre!
Efter: Pitabröd med halloumi och alkoholfri öl. Mmmmmm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar