Älskade mormor

Igår var jag lite sur och irriterad. Jag kom på att det kanske hade att göra med att jag inte har kunnat springa på en mindre evighet på grund av förkylning. Jag vågade inte springa än så jag gick en skogspromenad i stället. Det var helt underbart! Solen sken och det var så lugnt att all min irritation bara rann av. Jag började att tänka på min mormor, det är ju hennes skog på sätt och vis. Jag har många minnen av att vi har gått i skogen tillsammans. Jag satte mig på en sten i solskenet och  funderade på var vi brukade gå. Skogen har förändrats och jag känner inte igen den som jag minns den (låter kanske snurrigt). Jag satt och pratade lite med mormor. Jag saknar henne och jag har ofta tidigare haft en känsla att hon är med och vakar över mig. Nu på sistone har jag inte känt det och det känns lite sorgligt. Jag tänkte att jag gärna ville få ett tecken på att hon var med mig (samtidigt som jag är väldigt tveksam om man kan be om sånt). I alla fall så började jag gå hem igen och helt plötsligt var det som att jag förstod och såg var jag och mormor brukade gå. Den stora stenen som jag har letat efter var helt plötsligt inte så stor längre (jag är ju lite större nu) och den var mycket närmre hem än vad jag förväntade mig (jag går ju lite snabbare nu). Jag undrar om det var min mormor som visade mig. Jag tänker att det var det. Nu känns det i alla fall lite bättre!

Älskade mormor!